- Har du ringt till fröken Holmlund? frågade Ruth när hon öppnade dörren.
- Nej, vi har ingen telefon, svarade Ernst.
- Nej visst ja ni har ingen telefon
Ruth tittade på Ernst och log roat då hon såg hur nervös Ernst var.
- Åk före du så kommer jag sedan jag ringt till fröken Holmlund.
Fröken Holmlund var traktens barnmorska och hade hjälpt många av den kommande generationen till världen.
Ernst satte sig på lättviktaren och drog på full gas.
- Det är ju för konstigt, tänkte han då han satte fart mot sitt barnrikehus.
- Det här är åttonde gången och ändå är jag nervös, man borde ju bli van.
När Ernst kom hem möttes han av ängsliga blickar från de större barnen som var vakna.
- Var inte oroliga fröken Holmlund och Ruth kommer snart, Ernst försökte lugna sina barn, men han lyckades inte så bra, han såg för orolig ut själv.
- Vad bra att ni redan har kokat vatten, det kommer att behövas, sa Ernst och kände hur stoltheten över sina barn vällde upp i bröstet.
Han gick in i den lilla kammaren innanför köket, där Viola låg. Det var tätt mellan värkarna nu.
- Fick du tag på Ruth? frågade Viola mellan värkarna.
- Ja, hon skulle ringa till fröken Holmlund också. De kan inte vara långt borta nu.
- Hoppas de kommer snart, för nu är det inte långt kvar, viskade Viola med svag röst.
Ute i köket där Birgit, Elsie, Maj och Karin satt som förstenade var det alldeles tyst. Tänk att de skulle få ett syskon till. Det var oerhört spännande för dem, men de var så spända att de inte pratade med varandra.
Nu knackade det på dörren och fröken Holmlund och Ruth kom in utan att vänta på att någon skulle öppna.
Fröken Holmlund och Ruth gick direkt in till Viola.
- Hur är det, är det långt mellan värkarna? fröken Holmlund pratade med Viola medan Ruth gick in i köket för att hämta kokat vatten och handdukar.
- Vad duktiga ni är sa hon till barnen som satt på kökssoffan utan att säga ett knyst.
- Snart får ni ett syskon, vill ni att det ska vara en pojke eller flicka?
- Det spelar ingen roll bara det går bra för mamma, svarade Birgit.
Nu kunde man hör att värkarna tilltog och att fröken Holmlund manade på Viola att hon skulle krysta. Det höll på ett par timmar, men sedan kom fröken Holmlund ut i köket med ett litet knyte. Hon höll babyn upp och ner i benen och daskade försiktigt i baken tills knytet började skrika.
Karin blev alldeles förtvivlad, hur kunde fröken Holmlund vara så dum mot ett så litet barn?
- Nej, hon är inte dum, förklarade Ernst, hon var tvungen att göra så för att få pojken att andas.
- Blev det en pojke? frågade alla barnen på en gång. Nu hade även de mindre barnen vaknat och alla var ivriga att få komma in och titta på den nya babyn.
- Han ska heta Sven-Olov, men vi kommer att kalla honom för Olle sa Viola med kärlek i rösten.
Det enda som är absolut säkert i den här berättelsen, är namnen på personerna och att det hände just den datumen. Allt annat är ihopfantiserat, men det kunde ju ha gått till så här hos Erikssons i Skansholm den 10 oktober 1947.
