Gammal kärlek kan rosta

Häromkvällen pratade Grandma och jag om hur det var när vi träffades för första gången och den närmaste tiden därefter. Oj vad kära vi (jag) var. Jag riktigt kände hur känslorna hettade under tiden vi pratade om detta. Jag skulle kunna göra vad som helst för henne. Hade hon bett mig ta ner månen skulle jag åtminstone ha försökt. Själviskheten var som bortblåst och livet gick ut på att göra henne glad och nöjd.

Så i går 48 år efter att vi först träffades bad hon lite försynt om jag kunde ta ner en kudde från hyllan längst upp i garderoben. Jag satt framför datorn och kollade på hur man vinterförvarar husbilar och mitt gensvar till hennes fråga blev: "Når du inte upp själv?" När jag senare tänkte jag på detta att, jodå, kärleken kan nog rosta om man inte ser till att den hålls vid liv. Kan den då leva efter mer än 40 år? Jo, visst, men det är väl inte på samma sätt. Kärleken tänker inte på sitt eget, står det på ett ställe i Bibeln (1 Kor 13). Ska kärleken leva så måste den hållas vid liv. Hon kanske tycker lika mycket om att få presenter, utan speciell anledning, nu som i början. En blomma på bordet med ett kort som säger välkommen hem efter jobbet. Men inte bara det, man får döda själviskheten och leva för varandra. Blommor och presenter i all ära, men glöm inte att vara lyhörd för partnerns behov.

Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.

2.Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.

3.

Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

4.

Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.

5.

Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.

6.

Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.

7.

Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

8.

Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.