Ernst har starka vapen forts.

Pappa Ernst

ERNST HAR STARKA VAPEN forts.

(Avslutningen av berättelsen om "Pistolmannen" föll bort, så här kommer den)

Efter allt detta med den pistolbeväpnade mannen var det dags för Ernst att få åka hem. De andra skulle till Umeå och Umedalens sjukhus.

Ernst hann bara vara hemma en kort stund innan polisbilen på nytt kom in på gården och nu skulle Ernst vara tvungen att åka med till Umeå. Pistolmannen var vild och höll på att sparka sönder bilen. Enda sättet att få mannen lugn var att Ernst åkte med och så fort han kom in i bilen tog han kommando och befallde mannen att vara lugn. Med Ernst vid sin sida höll sig mannen lugn. Det blev en lång resa och Viola blev återigen ensam med alla barnen. Det dröjde många timmar innan Ernst var hemma igen. Han var trött och sliten, men vid gott mod. Han hade än en gång upplevt det enda som fungerade, Namnet Jesus.

Ernst har starka vapen

Familjen anno 1952

Rolands berättelse fortsätter

FAMILJEN VÄXER

I vår familj ökade barnaskaran, vilket innebar att Viola ofta stannade hemma medan pappa Ernst åkte iväg till möten. Det vanligaste sättet att ta sig fram var att cykla, men vintertid var det svårare, för då var det skidor och spark som gällde, om inte snön hade vräkt ner för då var det bara att gå. Ernst kunde bli borta många timmar för ett kvällsmöte. 

Lönen var väldigt låg. Lönen var det som blev kvar sedan alla månadskostnaderna för de nybyggda kapellen var betalda. En månad blev lönen 15 öre. 

ERNSTS STARKA VAPEN

I väckelsetider kan ovanliga saker hända. På ett möte någon mil från vårt hem blev en familj frälst. Efter några veckor detta hänt kom en polisbil in på vår gård. En förvånad Ernst öppnade för de två poliserna som uppmanade Ernst att genast följa med. Så fort de satte sig i bilen förklarade poliserna att mannen i den nyfrälsta familjen fått totalkaos i huvudet. De tyckte att Ernst hade en del i det som hänt och de tyckte att det var på sin plats att Ernst tog hand om röran han ställt till med. Mannen hade laddat sin pistol för att döda hela sin familj. Frun och barnen hade hunnit sticka iväg och därefter hade mannen förskansat sig i ladugården. Väl framme sa poliserna att Ernst skulle gömma sig bakom polisbilen och de skulle hoppa ner i krondiket. Ernst godtog inte förslaget utan sa att poliserna kunde hålla sig bakom polisbilen medan han gick in i ladugården. Poliserna insåg nog i den stunden att det inte var bara en person som hade fel i huvudet. De gav Ernst order om att stanna, för utan vapen kunde han bara inte gå in och möta en man med laddad pistol. Ernst upplyste poliserna om att han hade en uppdragsgivare, som hade mycket starkare vapen än en pistol. Så fort han öppnade ladugårdsdörren riktade mannen pistolen mot Ernst, som bara räckte ut handen mot mannen och befallde i Jesu namn den ande som plågade mannen att lämna honom. Mannen ramlade bakåt och tappade pistolen. Ernst plockade snabbt upp pistolen och stoppade den i kavajfickan. Mannen fick order från Ernst att resa sig upp och sida vid sida gick de ut till de skärrade poliserna som tittade fram bakom polisbilen. De satte handbojor på mannen och kroppsvisiterade honom. När detta var gjort tog Ernst fram pistolen och lämnade den till poliserna.

Ernst Och Viola blir äkta makar

Viola i mitten med den ljusa klänningen

Rolands berättelse fortsätter.
Bibelskolan hade börjat och där såg Ernst en söt flicka som var från Mehedeby i Uppland. Hon hette Viola.
Efter avslutningen åkte Viola Till Malgomaj för att börja som evangelist. Vintertid var det skidor som var fortskaffningsmedlet när hon skulle besöka olika byar.
Ernst åkte till Norrbotten och Porsi-Vuollerim. Där var han med om en tid av väckelse. Folk blev frälsta och förvandlade. Bl.a fick han döpa Jokkmokks-Jocke i Luleälvens kalla vatten.

Brudparet Ernst och Viola

Tiden gick, men Viola och Ernst höll kontakten med varandra. De beslöt att gifta sig och bosätta sig i Skansholm där de blev pastorspar i Malgomaj Fria Församling. Bland det första Ernst gjorde var att besöka ordföranden i styrelsen för Skansholms föreningshus. Han ville hyra lokalen för möten. Dahlberg, som ordföranden hette, svarade på edgång att till pingstvännerna hyrde dom inte ut och det stod skrivet i stadgarna. Andra som ville fick hyra. Ernst tyckte det lät intressant och ville prata lite längre med Dahlberg. Efter kaffe och samtal upplyste Dahlberg att styrelsen skulle träffas veckan därpå och då skulle ärendet tas upp. Styrelsen blev oeniga och Dahlberg hade sagt att om inte Pingst-Eriksson fick ha möten i föreningshuset så skulle han avgå med omedelbar verkan. Beslutet ändrades och beskedet till en glad Ernst blev att de fick ha så många möten de ville i Skansholms föreningshus.

Fortsättning följer

Från Dalarna till Stockholm

Ernst med sin kära Bibel

Rolands berättelse om våra föräldrar fortsätter.
(Read in English below)

Efter det att Ernst kommit hem från lasarettet fick han beskedet att nån ersättning för den skadade handen kunde han inte få. Han hade bytt arbetspass med en arbetskamrat så Ernst skulle ha varit ledig den dagen olyckan skedde.
Efter månader som konvalescent Fick han ett nytt besked och denna gång fick han veta att han blivit av med jobbet pga den skada han hade. Ernst reste då till Stockholm där han blev målarlärling (nu förstår jag varför pappa ibland jobbade extra med att måla hus. Olles kommentar). En dag när han satt på en planka och målade på ett hus, kom en kontrollant förbi. När han såg Ernsts skadade hand ropade han på Ernst och där fick han veta att tiden som målarlärling var över pga handen. Han stod där på en gata i Stockholm, relativt nyfrälst, en svårt skadad hand, hårlös och inget arbete.
Vad skulle han göra?
Helt plötsligt kom han att tänka på något han bara hört talas om, Bibelskola! För att veta mer sökte han sig till Pingstkyrkan och där fick han svar på frågorna om skolan. Men han fick också veta att den kostade pengar. Då kom sången på nytt "Lita på din Gud..." Svaret kom fortare än han tänkt sig. Gud var nära.
Ernst började bibelskolan!!
Fortsättning följer

English
Roland's tale of our parents continues.
From Dalarna to Stockholm

After Ernst came home from the hospital, he was told that any compensation for the injured hand, he could not get. He had switched shifts with a colleague so Ernst would have been on leave the day the accident occurred.

After months of convalescence he received a new notice and this time he learned that he lost the job because of the injury he had. Ernst then traveled to Stockholm where he became a painter's apprentice (now I understand why my father sometimes worked extra to paint houses. Grandpas comment). One day as he sat on a wooden board and painted on a house, an inspector came by. When he saw Ernst's injured hand he shouted at Ernst to come down and now he learned that time painting apprenticeship was over due to hand. He stood on a street in Stockholm, relatively new believer, a badly injured hand, hairless and no work.

What would he do?

Suddenly, he came to think of something he just heard about, Bible School! To know more, he applied to the Pentecostal church where he received answers to questions about the school. But he was also told that it cost money. Then came the singing again, "Trust your God ..." The answer came sooner than he expected. God was near.

Ernst began Bible school !!

To be continued!

Ernst Albert Eriksson född 26 jan 1900 i Mockfjärd

Ernst i mor Hilmas famn

Rolands berättelse      

Ernsts föräldrar drev ett bageri och där fick han, vid tidig ålder,  lära sig att arbeta.

Som tonåring lämnade han hemmet och började försörja sig på egen hand. Han fick jobb , som bromsare, vid SJ och nu började ett helt annorlunda liv. Det blev många nätter på SJs övernattningsrum, där det dracks en hel del öl och sprit. Ernst levde ett tufft och hårt liv, men efter några år kom han fram till att detta inte kunde vara meningen med hans liv.

Vid 32 års ålder kom han till ett samhälle i Dalarna där han skulle övernatta. På kvällen gick Ernst ut och såg då ett kapell, som han besökte. Där pågick ett möte och i avslutningen av mötet sjöngs sången "Lita på din Gud, Han är nära...". Ernst fattade då sitt livs viktigaste beslut. Han blev frälst.

Ernsts vänsterhand inringad

Dagen därpå stod han på perrongen i sitt arbete och sjöng sången han hört kvällen innan "Lita på din Gud.." Han gjorde klartecken till lokföraren och då hände det!! Ernst halkade och föll ner mot spåret. Han hann ta emot sig med vänster hand samtidigt som tåget rullade. Tåget stoppades och man fick upp Ernst från rälsen. Blodet forsade och man lindade om hans svårt sargade hand. Sedan bar det av med ilfart till Västerås lasarett. Där kunde man bara konstatera att handen var svårt skadad. Det enda som fanns kvar var tummen och halva pekfingret. Men det var inte allt som drabbade den stackars Ernst. En av nätterna på lasarettet vaknade han och upptäckte att håret hade lossnat och låg bredvid på kudden. Han hade fått ansiktsros! Att vara så ung och hårlös på den tiden var ingen höjdare.


Fortsättning följer.

                                                                                                                           

Pappa Ernst och Mamma Viola. Berättelser från 1940 - 1960

Min käre bror Roland har skrivit ner några berättelser ur våra föräldrars liv och de handlar om hur det kunde vara i mor
Violas och far Ernsts liv bl.a under väckelsetider i Malgomaj - Kultsjödalen.
För mig känns det oerhört värdefullt att få ta del av denna dokumentation. Jag har ofta pratat med mina syskon om att skriva ner något om mamma och pappas historia. Men som pappa sa om mig: "Du är en sagnviniker. Väldigt bra på att starta, men dålig på att avsluta." Så jag har bara kommit till startlinjen, men Roland har författat en del historier som hans fru Gittan har, för hand, skrivit ner i en anteckningsbok, med bilder och allt. Hon har för hand skrivit 13 böcker. Vilket jobb!
Tack Roland, tack Gittan för allt detta.
Min förhoppning att jag inte bara ska börja utan också slutföra detta projekt, alltså att göra historien tillgänglig för en bredare publik och speciellt för min familj.
Så, håll ögonen öppna för kommande bloggposter.

Anslut gärna till denna webplats. (se uppe i högra hörnet)

At my kitchen table

It was a long time since I wrote something on this blog. Last time I wrote was from a trip to Tajikistan, which made a strong impression on me. We met many people who had it tough to obtain the necessities of life. The thoughts began to come about how to help people who will freeze in winter and do not have enough food to feed themselves every day. A good way to help people is to get involved in the social work our church conducts, so I do. But I think: Aunt Olga in Tajikistan, who I met and saw the misery she lived in, who helps her unless I do it? Do I, as fellow human, have a responsibility to do something for them I see and not reached by any organization's help? My thought is that I have a responsibility to these people. Can you get in a little extra to go beyond the commitment of the Church, help "Auntie Olga" and also finance the extra you want in retirement? I´m praying to God for aunt Olga and I can pray that somebody will meet her need. Is not that an easy way to escape from the responsibility. I think it is wrong to pray that God shall provide for poor people but don´t lift a finger to do something myself. ”But I give to Red Cross, UNHCR, Save the Children, to church program for the poor and so on” you might say. Thats good! Go on with that, these organisations do a great job and are in need of support. But will that help aunt Olga?  Maybe aunt Olga is my responsibility because I met her, I saw her need and I have the capacity to help her. Do you understand what I´m saying? 

This is some thoughts at my kitchen table early in the morning.