Vardagshjältar

Nozim & Nosira

Nozims mamma bjuder på plov

2014-10-24
Kanibadam
I dag har vi varit bjudna till en familj i en stad ca 7 mil från Hudjand. Det är alltid intressant att möta nya människor och få ta del av deras livsberättelse. För oss var Nozim och hans fru och mamma, en ny bekantskap. Som så många andra i Tadzjikistan, arbetade Nozim i Ryssland. Otroligt många familjer har någon som jobbar i Ryssland för att försörja resten av familjen. Nozim jobbade med att slakta tjurar. För 11 år sedan gick något snett och tjuren kom loss och lyckades riva en tung järnport, som Nozim fick över sig. Ryggraden knäcktes och han blev förlamad från midjan och neråt. Haan har gått igenom 11 operationer och det är inte slut med det. Nozim är dock av den sorten som inte sätter sig ner och blir bitter. Nej, - ”om jag inte kan använda benen så får jag väl fixa på något sätt så att jag kan hitta på något att försörja mig med.”- resonerar han. På sjukhuset blev han kär i en ung sjuksköterska, men det såg inte ut att vara möjligt för honom att få henne. Han förklarade att i hans kultur så gifter sig inte en fullt frisk person med en person med någon form av handikapp. Har man handikapp så måste man hitta en partner med ett handikapp av något slag. Nozim gav sig inte och efter 3 år gick Nosiras föräldrar med på att de fick gifta sig med varandra. Det var inte lätt. Nosira fick hela samhället emot sig: ”Är du inte klok! Du är ju ung och fullt frisk, han är ju invalid!” Men Nosira var säker på sin sak och till slut fick de varandra.
Nosim lärde sig under sjukhusvistelsen att laga mobiltelefoner. Det blev hans levebröd plus att han fick en liten pension från Ryssland. Han har nu också en automatväxlad bil och lät en mekaniker montera en spak vid ratten som trycker på gasen när man drar i den och som tryckte på bromsen när man trycker på den. Med den bilen skaffade han tillstånd att köra taxi. Så nu kör han taxi men en hand på ratten och en hand på gas/broms-spaken. Nosim har på ett sätt haft tur, han fick sina operationer därför att han skadades i Ryssland. Alla har inte den möjligheten. En gång när Nosim skulle opereras, här i Tadzjikistan, låg en man på samma sal, som också behövde en operation. Denna person hade inte pengar till operationen och inte hans familj heller, men när Noszim hör om detta så erbjuder han sig att betala för operationen av de pengar han tjänar på mobilrenoveringarna och taxikörningen. För mig är Nozim & Nosira vardagshjältar.
Att få sådana här möten är värd resan hit.

Reunion

Vi har nu varit hemifrån i snart en vecka. Det är fortfarande som svensk sommar här nere. Vi har tagit oss till Tadzjikistan via Istanbul. I onsdags landade vi i Dushanbe och var där ett par dagar. Sedan bar det av med bil till norra delen av Tadzjikistan och residensstaden Hudjand. Här har vi tidigare bott och arbetat.
Det har varit kära återseenden. Vänner vi inte träffat på många år, barn som vuxit upp på barnhemmet Oasis och som nu är vuxna. De har varit så överväldigt glada över att se oss. Hemma i Sverige är det nog bara Nelson ( Robbans hund) som visar sån glädje över att se mig. Pussar och kramar till och med en och annan glädjetår.
I dag när en kille kom hem till den lägenhet vi hyr för att fixa gasspisen, så tyckte jag att det var något bekant över honom. Efter ett tag så kände jag igen honom, det är ju Denis! Så enormt roligt att se honom! Det är fantastiskt att få se att det man gör funkar. Barnhemmet Oasis, som startades av Kari och Rune Borgsö och där flera av oss som varit i Central Asien har varit engagerade, har verkligen varit till nytta. Denis kommer ihåg  och är tacksam för alla från vår organisation, som genom åren hjälpt till här.
Det är en så enorm rikedom at ha vänner i olika världsdelar och olika kulturer. Det är vinster man får när man byter ut det vanliga livet hemma i vårt älskade fosterland, mot perioder på platser där inte alla bekvämligheter fungerar hela tiden.
Jag sa till Leena idag att jag tror jag stannar här, men så tittar jag på bakgrundsbilden på datorn (en bild av familjen ”Tjocka Släkten”) och inser att jag kan nog inte vara borta för länge. Fast det känns ändå frestande att tänka sig någon period utomlands igen, om man kan vara till någon nytta. Vi märker ju att vi är både önskade och behövda här. Att vara behövd gör att man verkligen tycker om att leva.