Reunion

Vi har nu varit hemifrån i snart en vecka. Det är fortfarande som svensk sommar här nere. Vi har tagit oss till Tadzjikistan via Istanbul. I onsdags landade vi i Dushanbe och var där ett par dagar. Sedan bar det av med bil till norra delen av Tadzjikistan och residensstaden Hudjand. Här har vi tidigare bott och arbetat.
Det har varit kära återseenden. Vänner vi inte träffat på många år, barn som vuxit upp på barnhemmet Oasis och som nu är vuxna. De har varit så överväldigt glada över att se oss. Hemma i Sverige är det nog bara Nelson ( Robbans hund) som visar sån glädje över att se mig. Pussar och kramar till och med en och annan glädjetår.
I dag när en kille kom hem till den lägenhet vi hyr för att fixa gasspisen, så tyckte jag att det var något bekant över honom. Efter ett tag så kände jag igen honom, det är ju Denis! Så enormt roligt att se honom! Det är fantastiskt att få se att det man gör funkar. Barnhemmet Oasis, som startades av Kari och Rune Borgsö och där flera av oss som varit i Central Asien har varit engagerade, har verkligen varit till nytta. Denis kommer ihåg  och är tacksam för alla från vår organisation, som genom åren hjälpt till här.
Det är en så enorm rikedom at ha vänner i olika världsdelar och olika kulturer. Det är vinster man får när man byter ut det vanliga livet hemma i vårt älskade fosterland, mot perioder på platser där inte alla bekvämligheter fungerar hela tiden.
Jag sa till Leena idag att jag tror jag stannar här, men så tittar jag på bakgrundsbilden på datorn (en bild av familjen ”Tjocka Släkten”) och inser att jag kan nog inte vara borta för länge. Fast det känns ändå frestande att tänka sig någon period utomlands igen, om man kan vara till någon nytta. Vi märker ju att vi är både önskade och behövda här. Att vara behövd gör att man verkligen tycker om att leva.