Ernst Albert Eriksson född 26 jan 1900 i Mockfjärd

Ernst i mor Hilmas famn

Rolands berättelse      

Ernsts föräldrar drev ett bageri och där fick han, vid tidig ålder,  lära sig att arbeta.

Som tonåring lämnade han hemmet och började försörja sig på egen hand. Han fick jobb , som bromsare, vid SJ och nu började ett helt annorlunda liv. Det blev många nätter på SJs övernattningsrum, där det dracks en hel del öl och sprit. Ernst levde ett tufft och hårt liv, men efter några år kom han fram till att detta inte kunde vara meningen med hans liv.

Vid 32 års ålder kom han till ett samhälle i Dalarna där han skulle övernatta. På kvällen gick Ernst ut och såg då ett kapell, som han besökte. Där pågick ett möte och i avslutningen av mötet sjöngs sången "Lita på din Gud, Han är nära...". Ernst fattade då sitt livs viktigaste beslut. Han blev frälst.

Ernsts vänsterhand inringad

Dagen därpå stod han på perrongen i sitt arbete och sjöng sången han hört kvällen innan "Lita på din Gud.." Han gjorde klartecken till lokföraren och då hände det!! Ernst halkade och föll ner mot spåret. Han hann ta emot sig med vänster hand samtidigt som tåget rullade. Tåget stoppades och man fick upp Ernst från rälsen. Blodet forsade och man lindade om hans svårt sargade hand. Sedan bar det av med ilfart till Västerås lasarett. Där kunde man bara konstatera att handen var svårt skadad. Det enda som fanns kvar var tummen och halva pekfingret. Men det var inte allt som drabbade den stackars Ernst. En av nätterna på lasarettet vaknade han och upptäckte att håret hade lossnat och låg bredvid på kudden. Han hade fått ansiktsros! Att vara så ung och hårlös på den tiden var ingen höjdare.


Fortsättning följer.