Pappa Ernst och Mamma Viola. Berättelser från 1940 - 1960

Min käre bror Roland har skrivit ner några berättelser ur våra föräldrars liv och de handlar om hur det kunde vara i mor
Violas och far Ernsts liv bl.a under väckelsetider i Malgomaj - Kultsjödalen.
För mig känns det oerhört värdefullt att få ta del av denna dokumentation. Jag har ofta pratat med mina syskon om att skriva ner något om mamma och pappas historia. Men som pappa sa om mig: "Du är en sagnviniker. Väldigt bra på att starta, men dålig på att avsluta." Så jag har bara kommit till startlinjen, men Roland har författat en del historier som hans fru Gittan har, för hand, skrivit ner i en anteckningsbok, med bilder och allt. Hon har för hand skrivit 13 böcker. Vilket jobb!
Tack Roland, tack Gittan för allt detta.
Min förhoppning att jag inte bara ska börja utan också slutföra detta projekt, alltså att göra historien tillgänglig för en bredare publik och speciellt för min familj.
Så, håll ögonen öppna för kommande bloggposter.

Anslut gärna till denna webplats. (se uppe i högra hörnet)

At my kitchen table

It was a long time since I wrote something on this blog. Last time I wrote was from a trip to Tajikistan, which made a strong impression on me. We met many people who had it tough to obtain the necessities of life. The thoughts began to come about how to help people who will freeze in winter and do not have enough food to feed themselves every day. A good way to help people is to get involved in the social work our church conducts, so I do. But I think: Aunt Olga in Tajikistan, who I met and saw the misery she lived in, who helps her unless I do it? Do I, as fellow human, have a responsibility to do something for them I see and not reached by any organization's help? My thought is that I have a responsibility to these people. Can you get in a little extra to go beyond the commitment of the Church, help "Auntie Olga" and also finance the extra you want in retirement? I´m praying to God for aunt Olga and I can pray that somebody will meet her need. Is not that an easy way to escape from the responsibility. I think it is wrong to pray that God shall provide for poor people but don´t lift a finger to do something myself. ”But I give to Red Cross, UNHCR, Save the Children, to church program for the poor and so on” you might say. Thats good! Go on with that, these organisations do a great job and are in need of support. But will that help aunt Olga?  Maybe aunt Olga is my responsibility because I met her, I saw her need and I have the capacity to help her. Do you understand what I´m saying? 

This is some thoughts at my kitchen table early in the morning.

Ett tufft liv

Gulnoz har haft och har ett tufft liv. Hon är  och ensamstående mor till en pojke på 10 år och en flicka. Föräldralös med en inte allt för snäll faster som tog hand om henne, fick hon inte gå i skolan. Så trots sina 38 år kan hon inte läsa och skriva. Hennes barn får läsa för henne om hon ska ha något läst. När hon var 23 år tvingade fastern henne att gifta sig med en man som misshandlade henne grovt. Han tvingade henne att jobba långa dagar med tunga arbeten. För inte så länge sedan gifte mannen om sig och slängde ut Gulnoz och barnen på gatan. Som ensamstående mamma med ingen skolgång har det varit svårt för Gulnoz att hitta försörjning. På sommaren jobbar hon från 4 på morgonen till sena kvällen ute på fälten, utan att få ihop tillräckligt för att kunna ge barnen skolkläder och skolmaterial. Nu vintertid har hon jobbat på olika ställen med städning för väldigt lite pengar, men har vid flera tillfällen varit tvungen att sluta och springa därifrån därför att ägaren av stället hon jobbat på försökt att våldföra sig sexuellt på henne. Som ensamstående mor är hon utan beskydd och ett lovligt byte för hemska män. Nu kommer hon till kyrkan och genom det våra vänner hemma samlat ihop kommer hon att klara vintern. Tack till er alla! Tack PowertySwap för ert bidrag!

Bishkek november 2014

Det snöar idag så jag tog mig tid att lägga upp några bilder från Bishkek.

7-barnsmamma i Tadzjikistan

2014-11-18
Bishkek

Vi har nu varit i norra Tadzjikistan i en månad och just nu befinner vi oss i Bishkek, Kirgizistan. Vi ska vara här tre dagar medan vi väntar på nytt visum. Sedan flyger vi till Dushanbe i södra Tadzjikistan för att vara där ca en månad. Vi har biljetter hem den 15 dec. så vi ska nog kunna fira jul hemma.
Det har varit väldigt roligt att komma tillbaka och träffa alla goda vänner vi haft sedan tiden vi bodde i Hudjand. Inte minst roligt har det varit att träffa en del av de barn som växte upp på det barnhem vi jobbade på.  Det är dock med blandade känslor vi åker vidare. Det känns så svårt att lämna och om en månad komma hem till överflöd och julkonsumtion, när man träffat människor som inte vet hur de ska överleva vintern. För mig kommer nog denna resa att innebära konsekvenser när det gäller min livsstil. Åtminstone känns det nu som om man skulle vilja avstå från en del onödig lyxkonsumtion för att kunna hjälpa någon att klara vintern. Förutom alla gamla vänner har vi kommit i kontakt med ca 40 personer (familjer, ensamstående mammor, pensionärer) som lever under hotet att gå under i vinter. Bl.a träffade vi häromdagen en 7-barns familj där både mamman och pappan förlorat sina jobb och nu fasade för vintern. Det äldsta barnet är 16 år. Leena och jag bestämde oss för att se till att denna familj klarar vintern. Det behövs ca 50 USD/mån för att kunna betala elen, så att man kan ha dräglig värme och nödvändiga basvaror.
En kyrka här har en ”Mercy Fond” för att hjälpa människor, men just nu är det tomt. Det är dit vi kommer att sända vårt bidrag för då vet vi att hjälpen kommer dit den ska. Du får väldigt gärna gensvars på detta och vara med och lindra nöden för dessa människor, sänd i så fall ett mail till: olle@olleeriksson.org   Ja, men Röda Korset, Rädda Barnen, FN, vår kyrka  osv har ju program för sånt här." säger du. Ja och de gör fantastiska saker så om du ger dit så är det ju jättebra. Men så tänker jag: "Dom här som jag har mött de omfattas inte av något sådant program och kanske det då är ett ansvar jag har att försöka göra något för dessa."  Jag vet också att varje öre som samlas in kommer till de som behöver. Det är ingen av mina kontakter som får eller vill ha något för att se till att hjälpen kommer fram. Självklart kommer jag att följa upp och visa vart och hur pengarna används.
Ha det bra
Hälsningar från Central Asien

VARDAGSHJÄLTAR 2

Leena tillsammans med ett gäng vardagshjältar

2014-11-12
Hudjand
Det är kyligare än vi trodde att det skulle vara, här i Hudjand. Det är bara några grader varmt, men vi har träffat människor som har värmt upp oss inifrån.
I dag träffade vi några personer som jobbar med att hjälpa barn med dåliga odds från början. Barnen är 6 år och uppåt, ända till 18 år. En del av barnen är föräldralösa, andra är där därför att de biologiska föräldrarna vägrar att ta hand om dem. Det kan handla om barn till prostituerade, där ingen vill kännas vid barnet. Eller barn till en 14-15 -årig flicka som inte har möjlighet att försörja sig och där fadern inte vill ta ansvar. Hennes familj vill då inte heller ta hand om barnet. En del av barnen som är där har någon form av handikapp och föräldrarna vill inte ha det barnet. Som jag nämnde i förra inlägget  så finns ett utbrett förakt för människor med nedsatta funktioner, fysiska eller mentala. Dessa människor har inte samma värde och många gånger skäms man för att visa dem. Det måste sägas på en gång att inte alla familjer förskjuter barn på detta sätt, men det är ganska vanligt i den här kulturkontexten. Några av barnen kan inte vara hemma pga missbrukande föräldrar. Det kan också handla om att mamman gifter om sig och den nya mannen vill inte ha med sin nya frus barn, som han inte är pappa till. De personer vi träffade jobbar på ett barnhem med både barnen och föräldrarna. Målet är att få hem barnet till sina biologiska föräldrar. Man försöker också att, i de fall där det inte går att återförena barn och biologiska föräldrar, skaffa fosterföräldrar till barnen. Prio 1 för dem var att barnen inte ska behöva vara på institution. De har också utvecklat ett program med volontärer som besöker barnen för att ge tid och omsorg till dem. Dessa fantastiska människor berörde oss väldigt starkt och jag rördes till tårar när jag hörde hur många barn har det. Gruppen vi träffade jobbade också för våldsutsatta kvinnor. Man försöker ordna skyddat boende och gör allt för att hjälpa och beskydda en utsatt grupp av kvinnor.    Det de jobbar med är unikt för detta land. Det finns ingen kunskap på detta område och de vi träffade har själva lyckats skapa program som gör en enorm skillnad. Man kulturanpassar program och modeller att jobba efter som man hittar i Europa eller i Ryssland. Man kan inte ta program och arbetsmodeller rakt av det är för stora kulturella skillnader. De här människorna jobbar hårt och osjälviskt för att ge dessa barn en röst i samhället, men det är alltid en kamp om att hitta finanser för det man vill göra. En av de vi träffade avlutade med: ”Vi gör så gott vi kan med de finanser vi har, men vi skulle kunde göra så mycket mer om vi bara hade fler donatorer eller partners”. Det dessa människor gör är unikt för detta land. De är exempel på kreativitet och uppfinningsrikedom när det gäller att hjälpa utsatta människor och framför allt barn. Vi är stolta över att kunna säga att vi för många år sedan arbetade tillsammans med en del av dem.
Vi har träffat några verkliga vardagshjältar idag.

Vardagshjältar

Nozim & Nosira

Nozims mamma bjuder på plov

2014-10-24
Kanibadam
I dag har vi varit bjudna till en familj i en stad ca 7 mil från Hudjand. Det är alltid intressant att möta nya människor och få ta del av deras livsberättelse. För oss var Nozim och hans fru och mamma, en ny bekantskap. Som så många andra i Tadzjikistan, arbetade Nozim i Ryssland. Otroligt många familjer har någon som jobbar i Ryssland för att försörja resten av familjen. Nozim jobbade med att slakta tjurar. För 11 år sedan gick något snett och tjuren kom loss och lyckades riva en tung järnport, som Nozim fick över sig. Ryggraden knäcktes och han blev förlamad från midjan och neråt. Haan har gått igenom 11 operationer och det är inte slut med det. Nozim är dock av den sorten som inte sätter sig ner och blir bitter. Nej, - ”om jag inte kan använda benen så får jag väl fixa på något sätt så att jag kan hitta på något att försörja mig med.”- resonerar han. På sjukhuset blev han kär i en ung sjuksköterska, men det såg inte ut att vara möjligt för honom att få henne. Han förklarade att i hans kultur så gifter sig inte en fullt frisk person med en person med någon form av handikapp. Har man handikapp så måste man hitta en partner med ett handikapp av något slag. Nozim gav sig inte och efter 3 år gick Nosiras föräldrar med på att de fick gifta sig med varandra. Det var inte lätt. Nosira fick hela samhället emot sig: ”Är du inte klok! Du är ju ung och fullt frisk, han är ju invalid!” Men Nosira var säker på sin sak och till slut fick de varandra.
Nosim lärde sig under sjukhusvistelsen att laga mobiltelefoner. Det blev hans levebröd plus att han fick en liten pension från Ryssland. Han har nu också en automatväxlad bil och lät en mekaniker montera en spak vid ratten som trycker på gasen när man drar i den och som tryckte på bromsen när man trycker på den. Med den bilen skaffade han tillstånd att köra taxi. Så nu kör han taxi men en hand på ratten och en hand på gas/broms-spaken. Nosim har på ett sätt haft tur, han fick sina operationer därför att han skadades i Ryssland. Alla har inte den möjligheten. En gång när Nosim skulle opereras, här i Tadzjikistan, låg en man på samma sal, som också behövde en operation. Denna person hade inte pengar till operationen och inte hans familj heller, men när Noszim hör om detta så erbjuder han sig att betala för operationen av de pengar han tjänar på mobilrenoveringarna och taxikörningen. För mig är Nozim & Nosira vardagshjältar.
Att få sådana här möten är värd resan hit.