Mor Viola lämnar oss för en bättre värld

Roland fortsätter sin berättelse.

Innan Ernst blev pensionär var han och Viola föreståndarpar i Söderfors (Uppland) och i Nästansjö (Vilhelmina). Sedan flyttade de till Umeå och ett hus på Ön, som låg vid Umeälven. Det var vackert där och fridfullt och Viola stortrivdes.
Innan julhelgen åkte de till södra Sverige för att hälsa på mina syskon. När de var i Stockholm blev Viola väldigt sjuk och åkte då till Danderyds sjukhus. Efter en undersökning bestämdes att hon skulle åka hem till Umeå lasarett. Den eftermiddagen hon och Ernst kom med flyget, var jag ute på Alvik tillsammans med en av mina systrar för att möta dem. Vi såg då ambulansen som stod där och väntade på att få köra vår Älskade mamma till lasarettet.
Så jobbigt det kändes!!
På kvällen när jag besökte mamma kom en läkare fram till mig och när han hörde att jag var Violas son, började han förklara hur det var. Han antog att jag redan förstod att hon var väldigt sjuk. Hennes organ var fyllda med cancer och att det var för

sent att göra någon operation. Varje dag som gick blev mamma bara svagare och svagare och det var mycket svårt att höra vad hon sa.
En dag fick hon besök av en god vän. Han hette Elon Lindehall. Innan han gick frågade han mamma om hon ville att de skulle göra som de alltid gjort. De brukade tacka Gud tillsammans. Mamma nickade och helt plötsligt blev hennes röst så klar och stark. Hon prisade Gud och talade i tungor och Lindehall blev salig. För oss som var där blev det en otrolig upplevelse. Hennes kropp var slut, men Anden var frisk och stark!!
Viola fick strax efter denna stund hembud.
Vi tackar Gud för denna underbara mamma.
Hon blev 60 år (strax före hon skulle fylla 61 år)

Viola Eriksson (född Johansson) 1911 - 1972

Ernst och piprökaren

Åren gick och en dag blev Ernst mycket sjuk. Han hade cancer i magen och var tvungen att genomgå en lång operation. På lasarettet fick Ernst en sänggranne från Skansholm. Han hette Johan och var en gammal butter gubbe. Sedan de pratat en stund med varandra, tog Johan fram pipan, stoppade den med tobak och sa irriterat och halvhögt att någon ur personalen hade lovat att köra honom till rökrummet. Eftersom ingen kommit sa Ernst att han kunde hjälpa honom. Johan blev tveksam, för han visste ju vem Ernst var och vad han gjorde, men Ernst förklarade då att han hade varit rökare en gång i tiden, så han visste hur det kändes när röksuget kom. Det blev några turer fram och åter till rökrummet med Pingstpastorn vid rodret och piprökaren i sängen.
Ett annat tillfälle på lasarettet hade Ernst en sänggranne från en fjällby. Ernst tyckte att det var jobbigt att vara hemifrån just då, för det var jul. Efter allt detta förstod Ernst varför han skulle vara där just då. På juldagsmorgonen vid 04 -tiden hade Ernst och den här mannen fått bedja frälsningsbönen tillsammans. Mannen blev frälst!
När Ernst kommit hem och berättat detta blev det tacksägelsemöte i hemmet.

Rödåsel nästa

Gruppfoto från Pingskapellet i Rödåsel

Så en dag träffade Ernst en äldstebroder från Rödåsels pingstförsamling, som frågade om han och Viola kunde tänka sig att komma till Rödåsel som pastorspar. Efter en prövotid i bön svarade de ja på den förfrågan. När allt var klart och vi skulle flytta kom äldstebrodern Olsson och hämtade oss med sin blanka fina Chevrolet -54 årsmodell och körde till Rödåsel. Familjen Eriksson hade aldrig tidigare åkt i en så fin bil.
Än en gång ny plats och nya människor. Maj och Karin hade flyttat hemifrån. Tiden gick och vi lärde känna grannarna och församlingsmedlemmar.  En vecka skulle evangelist David Fahlstedt komma och ha möten. En dag träffade Ernst grannen Signar, som var egenföretagare med mycket pondus. Efter att ha pratat en stund hälsade Ernst Signar välkommen till möte och talade om att predikanten som var där även sjöng och spelade dragspel. Signar sa då att till Pingstkyrkan skulle han aldrig mer gå. Ernst ville veta orsaken till ett så klart svar. Signar förklarade då att när han hade varit på ett pingstmöte i sin ungdom, hade en del personer slitit i honom för att få honom till första bänken, som också var botbänken. Ernst lovade att se till att ingen pratade med honom om han kom på möte. Ernst fortsatte och bedyrade att han personligen skulle bära bort personen om den inte lydde. De skildes med ett handslag. Samma kväll på mötet satt Signar på sista bänken i lokalen. När mötet närmade sig slutet, reste sig Fahlstedt och Ernst såg att han gick i riktning mot Signar. Ernst skyndade efter, tog Fahlstedts arm och sa att mannen som satt där skulle han inte prata med. En förnärmad Fahlstedt sa att det var ju om frälsningen han skulle prata. Så gjorde de alltid förr efter möten. Ernst fortsatte och sade att om inte Fahlstedt lydde skulle han bli tvungen att bära bort honom. Han sa också att han skulle komma med en förklaring till sitt handlande senare. Vid fikabordet senare på kvällen förklarade Ernst allt om mötet med Signar på vägen, och om löftet han gett och avslutade Ernst: " Ett löfte är ett löfte!" varpå samtalet avslutades med ett gott skratt.
Den händelsen gick som ett rykte på byn. Tänk att det kommit en pingstpredikant till byn som hotade med att bära ut folk om de inte gjorde som han sa. Och dessutom hade han bara en riktig hand. Detta innebar många och trevliga samtal på posten och affären. Ernst blev snart en av gubbarna på byn.

Ernst och Violas saktmod prövas

Saktmodig = fridsam, foglig, tålig, fördragsam, blid, foglig, beskedlig, lugn, fredlig, ödmjuk, from

En dag kom det ett brev från styrelsen i Malgomaj Fria Församling, de ville att Ernst och Viola skulle bli deras pastorspar. Efter att ha prövat frågan inför Gud, upplevde de att det var Hans vilja, så svaret blev ja. Nu skulle de återigen bli föreståndarpar i den församling de varit med och byggt. Ernst sade upp sin tjänst som kolposör och flyttade "hem" till Lövnäs.. Församlingen hade sitt "högsäte" i Rönnäs och dit blev Ernst kallad en dag. Så fort han kommit in i lokalen, där styrelsen satt, kände han att nåt var fel. De satt med nedböjda huvuden, det enda som fattades var slokhattar. En av dem började försiktigt att få igång ett samtal. Det var så att en av äldstebröderna arbetade som snickare på södra Sverige. Där hade han besökt en Pingstkyrka. Pastorn i den kyrkan hade sagt upp sin tjänst och utan att prata med styrelsen i Malgomaj hade äldstebrodern frågat om han var villig att komma som föreståndare, vilket han var. Denna aädstebroder var en mycket viljestark och pratsam person. Detta blev jobbigt för en del i styrelsen, för vem hade rätt? och vem hade fel? I den stunden upplevde Ernst ett tilltal från Gud och det var att: "han skulle vara stilla och att Gud skulle strida för honom". Ernst litade till 100% på Gud. Ernst och Viola meddelade att de inte skulle bli pastorspar, för någon internstrid ville de inte vara med om. Ernst och Viola förlorade aldrig glädjen i Gud, vilket har fascinerat mig många gånger.
Nu var Ernst utan jobb, utan inkomst och familjen var stor, trots att de två äldsta flyttat, men en sak visste han: "Gud överger ingen!!"
En dag såg Ernst en annons i tidningen, där de sökte en försäljare och det gällde kläder. Ernst sökte och fick jobbet och en dag kom en stor tung väska från Borås. Det blev en mycket annorlunda tid och eftersom det var vinter, så var det sparken som gällde, när han åkte till de olika gårdarna runt Lövnäs.

Åter igen Malgomaj

Fam Eriksson ca 1952

Trots allt och alla moderniteter så trivdes aldrig Viola i Piteå. Längtan blev för stark, så Viola och Ernst bestämde sig för att återvända till Malgomaj och denna gång skulle de flytta till Lövnäs. De skulle bo på övervåningen hos Bror Persson. En lägenhet med stort kök, två små sovalkover med snedtak, vedspis, inget rinnande vatten, inget badrum och nu var det utedass igen.

Ernst skulle fortsätta arbetet i Norrbotten och
han skulle bli borta en månad och hemma en vecka. En av de stora genombrotten var när Ernst köpte en motorcykel, Rex 200 cc, på Dahlbergs affär i Skansholm. Nu skulle han slippa cykla eller passa bussen i sitt arbete. Han åkte också på sin Rex mello Lövnäs och Norrbotten och det var en sträcka på omkring 40 mil, enkel väg. Resorna kunde ta mellan 10-15 timmar, beroende på väglag. En av de gånger Ernst var hemma bad jag att få provköra Rexen. Bara runt på gården och det fick jag. Efter en stund kom min äldsta syster, som var hemma vid det tillfället och hälsade på. När hon såg vad jag gjorde ville hon också köra, vilket jag nekade henne. Jag talade om för henne att det kunde hon inte, men hon bedyrade att om jag, som var lillebror, kunde då kunde hon också och så blev det. Jag ville ändå upplysa henne att det enda som gällde var ettans växel. Än en gång talade hon om för mig att allt det där visste hon och hon behövde ingen hjälp. Motorn vrålade och med en väldig fart åkte den med syrran mot Bror Perssons ladugårdsvägg. Nu låg syrran blåslagen, och Rexen med ett snett framparti, på marken. Den fina Rexen var inte längre så fin. Ernst kom ut och det första han gjorde var att kolla upp syrran, som i sin tur var väldigt ledsen och orolig för motorcykeln. Alla var tacksamma över att inte syrran skadat sig förutom några sår. Motorcykeln skulle Ernst ta till Gustav, som var känd som byns allt i allo. Någon försäkring fanns ju inte som gällde för körning mot ladugårdsvägg eller för körkortslösa damer. Efter några dagar hemma var det dags för Ernst att åka iväg till Norrbotten. Med packade väskor och nylagad motorcykel vinkade han farväl. Han ville aldrig prata om denna MC-körning.

Fam Eriksson flyttar till Piteå

Farmor Viola med ett barnbarn

Efter ett lite längre uppehåll fortsätter nu Rolands berättelse.

Åren gick och nu var vi nio stycken barn i familjen mellan ett till sjutton år.
En dag kom ett brev som förändrade allt. Brevet kom från Piteå och det var en kallelse till Piteå och ett arbete som kolpotör, vilket innebar att Ernst skulle besöka olika platser och sälja Pingtsrörelsens böcker och tidningar och bjuda in folk till möten och även predika.
Ernst och Viola upplevde att de skulle svara ja på kallelsen och så kom flyttdagen. Ernst hade beställt Holmgrens Taxi, som även kallades "Volvosuggan" och i den åkte vi hela familjen. Till bilen var en öppen släpvagn kopplad, som täcktes med en presenning. I släpvagnen rymdes hela vårt hems saker. Så kom vi till Piteå och vår nya adress blev Persgatan 2. Vi kom in i en modern 2-rums lägenhet. Det var så fint och modernt med elspis, kylskåp, toalett och
badrum. I källaren fanns en tvättstuga. Viola som alltid tvättade kläderna vid Malgomajsjön.
Det blev dags att börja skolan, vilket var väldigt jobbigt. Vi som gått i Skansholms skola med omkring 50 elever och på den här skolgården stod flera hundra.
Så skulle vi hälsas välkomna till församlingen och det var också jobbigt för vi var tvungna att sitta på första bänken.

Farfar Ernst med ett barnbarn

Så kom dagen då Ernst packade bokväskorna för att åka till Pajala. Det var nog bara Gud som förstod vilket slit det var för Ernst med de tunga bokväskorna, men Ernst klagade aldrig. Det enda färdmedlet han ägde var en rostig herrcykel.
Det var mycket nytt och spännande i Piteå. Skillnaden mellan en by och en stad var stor. Jag tyckte om att se de stora lastfartygen, som låg nere vid hamnen. Bl.a ett av dem hette Frida och det skulle frakta virke till Brasilien. Jag stod och drömde om att få följa med på en lång resa, när en av besättningsmännen kom gående och han var svart. Jag rusade hem och hämtade mina två yngre systrar för att tillsammans med dem återvända till hamnen. Jag ville att de skulle få se något så ovanligt som en färgad människa. Vi stod och stirrade på honom så länge vi kunde.
Ernst kom hem från jobbet två eller fyra gånger i månaden. En av de gångerna sade han vi skulle gå till ett ställe som hette Cecil. Det var ett café. På caféet beställde Ernst och Viola varsin kaffekopp och en bulle, vi barn fick varm choklad med vispgrädde och var sin godbit. Vilken fest!!! En av mina önskningar hade gått i uppfyllelse. Vi hade fikat på ett riktigt café! Vi hade bott två år i Piteå och mycket hade hänt.