Rödåsel nästa

Gruppfoto från Pingskapellet i Rödåsel

Så en dag träffade Ernst en äldstebroder från Rödåsels pingstförsamling, som frågade om han och Viola kunde tänka sig att komma till Rödåsel som pastorspar. Efter en prövotid i bön svarade de ja på den förfrågan. När allt var klart och vi skulle flytta kom äldstebrodern Olsson och hämtade oss med sin blanka fina Chevrolet -54 årsmodell och körde till Rödåsel. Familjen Eriksson hade aldrig tidigare åkt i en så fin bil.
Än en gång ny plats och nya människor. Maj och Karin hade flyttat hemifrån. Tiden gick och vi lärde känna grannarna och församlingsmedlemmar.  En vecka skulle evangelist David Fahlstedt komma och ha möten. En dag träffade Ernst grannen Signar, som var egenföretagare med mycket pondus. Efter att ha pratat en stund hälsade Ernst Signar välkommen till möte och talade om att predikanten som var där även sjöng och spelade dragspel. Signar sa då att till Pingstkyrkan skulle han aldrig mer gå. Ernst ville veta orsaken till ett så klart svar. Signar förklarade då att när han hade varit på ett pingstmöte i sin ungdom, hade en del personer slitit i honom för att få honom till första bänken, som också var botbänken. Ernst lovade att se till att ingen pratade med honom om han kom på möte. Ernst fortsatte och bedyrade att han personligen skulle bära bort personen om den inte lydde. De skildes med ett handslag. Samma kväll på mötet satt Signar på sista bänken i lokalen. När mötet närmade sig slutet, reste sig Fahlstedt och Ernst såg att han gick i riktning mot Signar. Ernst skyndade efter, tog Fahlstedts arm och sa att mannen som satt där skulle han inte prata med. En förnärmad Fahlstedt sa att det var ju om frälsningen han skulle prata. Så gjorde de alltid förr efter möten. Ernst fortsatte och sade att om inte Fahlstedt lydde skulle han bli tvungen att bära bort honom. Han sa också att han skulle komma med en förklaring till sitt handlande senare. Vid fikabordet senare på kvällen förklarade Ernst allt om mötet med Signar på vägen, och om löftet han gett och avslutade Ernst: " Ett löfte är ett löfte!" varpå samtalet avslutades med ett gott skratt.
Den händelsen gick som ett rykte på byn. Tänk att det kommit en pingstpredikant till byn som hotade med att bära ut folk om de inte gjorde som han sa. Och dessutom hade han bara en riktig hand. Detta innebar många och trevliga samtal på posten och affären. Ernst blev snart en av gubbarna på byn.