Fam Eriksson flyttar till Piteå

Farmor Viola med ett barnbarn

Efter ett lite längre uppehåll fortsätter nu Rolands berättelse.

Åren gick och nu var vi nio stycken barn i familjen mellan ett till sjutton år.
En dag kom ett brev som förändrade allt. Brevet kom från Piteå och det var en kallelse till Piteå och ett arbete som kolpotör, vilket innebar att Ernst skulle besöka olika platser och sälja Pingtsrörelsens böcker och tidningar och bjuda in folk till möten och även predika.
Ernst och Viola upplevde att de skulle svara ja på kallelsen och så kom flyttdagen. Ernst hade beställt Holmgrens Taxi, som även kallades "Volvosuggan" och i den åkte vi hela familjen. Till bilen var en öppen släpvagn kopplad, som täcktes med en presenning. I släpvagnen rymdes hela vårt hems saker. Så kom vi till Piteå och vår nya adress blev Persgatan 2. Vi kom in i en modern 2-rums lägenhet. Det var så fint och modernt med elspis, kylskåp, toalett och
badrum. I källaren fanns en tvättstuga. Viola som alltid tvättade kläderna vid Malgomajsjön.
Det blev dags att börja skolan, vilket var väldigt jobbigt. Vi som gått i Skansholms skola med omkring 50 elever och på den här skolgården stod flera hundra.
Så skulle vi hälsas välkomna till församlingen och det var också jobbigt för vi var tvungna att sitta på första bänken.

Farfar Ernst med ett barnbarn

Så kom dagen då Ernst packade bokväskorna för att åka till Pajala. Det var nog bara Gud som förstod vilket slit det var för Ernst med de tunga bokväskorna, men Ernst klagade aldrig. Det enda färdmedlet han ägde var en rostig herrcykel.
Det var mycket nytt och spännande i Piteå. Skillnaden mellan en by och en stad var stor. Jag tyckte om att se de stora lastfartygen, som låg nere vid hamnen. Bl.a ett av dem hette Frida och det skulle frakta virke till Brasilien. Jag stod och drömde om att få följa med på en lång resa, när en av besättningsmännen kom gående och han var svart. Jag rusade hem och hämtade mina två yngre systrar för att tillsammans med dem återvända till hamnen. Jag ville att de skulle få se något så ovanligt som en färgad människa. Vi stod och stirrade på honom så länge vi kunde.
Ernst kom hem från jobbet två eller fyra gånger i månaden. En av de gångerna sade han vi skulle gå till ett ställe som hette Cecil. Det var ett café. På caféet beställde Ernst och Viola varsin kaffekopp och en bulle, vi barn fick varm choklad med vispgrädde och var sin godbit. Vilken fest!!! En av mina önskningar hade gått i uppfyllelse. Vi hade fikat på ett riktigt café! Vi hade bott två år i Piteå och mycket hade hänt.