Hemmafru - forts.

”En hemmafru är en gift kvinna som inte är förvärvsarbetande utan arbetar i hemmet med barnomsorg och hushållsarbete. Hon är ”hemmavarande” och försörjs av sin äkta make. Begreppet uppkom i början på 1900-talet.”

Så förklarar Wikipedia när man söker på hemmafru.Jag skulle tro att det är detta med att hon försörjs av sin äkta make som retar upp dem som bekämpar kvinnans rätt att välja att vara hemma. Är det då så viktigt att kvinnan själv får tjäna in sina pengar? När man gifter sig upphör man på ett sätt att vara två. Man blir ett team som tillsammans ska forma framtiden. I ett team kollar man vem som passar bäst på en specifik plats. Ishockeyålvakten kan vara en målvakt i världsklass, men ganska medelmåttig som forward. Då är det ju dumt att sätta honom som forward bara för att det ska vara jämlikt och rättvist. I ett äktenskap tror jag att det är bra om man tänker i termen team. Vad är bäst för teamet? Det betyder att jag inte själviskt bara kan tänka på mig själv. Om båda parter söker den andres bästa tror jag att det finns en grund för ett hållbart förhållande. Då har man bara en plånbok och den får båda gräva i. Det var lätt när barnen var små, då räckte det som fanns i plånboken inte till så mycket extravaganser. Trots allt upplever jag ändå inte att det fattades oss något.

För att återgå till liknelsen: målvakten behöver lite extra utrustning, ingen i teamet har något emot det. Om nu teamet väljer att en ska vara hemma, då gör man väl klokt i att välja den som är bäst lämpad för det? Den som jobbar hemma riskerar att få dålig pension eller ha dåligt skydd om den som drar in pengar skulle gå bort. Ja, men det har man väl tagit med i beräkningen och avsatt en del till just detta. Vissa tider går det inte, en lön räcker bara till den dagliga ”driften”. Sen kommer tider när barnen vuxit upp och båda kan jobba utanför hemmet, då får ju den som har det fetaste lönekuvertet se till att den andre har samma trygghet som en själv. Den som drar in pengarna drar in dem till teamet (vi är fortfarande ett team) inte bara till sig själv. I ett förhållande där man tänker på varandras bästa, ser man till att båda har lika stor del av den gemensamma plånboken.

Varför nervärderar man hemmafrun? Hon är verksam i en mängd olika yrken, barnskötare, kock osv. Det är bara det att hon inte försörjer sig själv, men på sätt och vis gör hon ju det. Hon är en del av teamet och det är teamet som tjänar in pengarna. Dessutom gör hon en samhällsinsats av stora mått.

Nej, nu börjar det att bli ett långt inlägg, jag vill bara avsluta med att ge en hyllning till min mamma. Hon arbetade hemma hela livet och skapade harmoni, trygghet och glädje (tillsammans med pappa) för oss nio barn när vi växte upp. Det är henne ni ser på bilden, som är tagen någon gång på 1950-talet.

Hemmafru - ett nytt ideal

Jag såg Kvällsöppet med Ekdahl härom kvällen. Det handlade bl.a om att allt fler unga kvinnor väljer att vara hemmafruar. Vilket väsen det blev på vänsterkanten. Att vara hemma och ta hand om hem och barn är tydligen ett hett ämne. Nalin Pekgul, sossekvinnornas ordförande var där med pekfingret och förklarade att visst, välj ni, men kom inte sen och begär något när er pension är dålig osv. Vilken usel attityd! En manlig genusforskare hade en märklig slutsats: Om mamma är hemma då blir pappa frånvarande, sk. söndagspappa. Om båda jobbar då blir pappa mer närvarande. Man måste nog vara genusforskare för att få ihop en sådan slutsats, jag som trodde att forskare var smarta, eller så tror de att vi är så dumma så vi begriper ingenting och vi kan luras till att tro vad som helst. Nä, sunt bondförnuft smäller högre för mig än en genusforskare som inte förstår att logiken i det han säger är uppåt väggarna. Borde inte logiken säga att om båda jobbar så blir båda mer frånvarande.

Jag har aldrig förstått detta med att det är finare att passa andras barn än sina egna. Man gör en större samhällsinsats om man går till en förskola och jobbar med andras barn än att man är hemma och jobbar med sina egna barn. Varje förskoleplats subventioneras av staten med 139.000 kr. Är man hemma med sina barn får man inget, man bidrar ju inte med något till statskassan, nej, men man sparar åt statskassan. Ska mamma eller pappa vara hemma med barnen? För mig, nu pratar jag om mig själv, så skulle det nog ha inneburit mer arbete för min kära hustru om jag skulle ha varit hemma. Men jag kunde väl ha lärt mig laga mat osv? Må så vara, men jag tror att kvinnan är bättre anpassad för att sköta omvårdnaden av hemmet. Kanske inte generellt, men i vårt fall är nog detta fallet och varje familj har väl förmågan att själva bestämma vad som är bäst. Varför inte ge varje familj en ”barnomsorgspeng” och så får man själv bestämma vad man vill göra med dem. Måste sluta nu annars orkar ingen läsa vad jag funderar på. Det finns många funderingar kring detta i Grandpas huvud.

Att bli äldre

Det finns de som får ångest när de börjar att närma sig 60 år. Det förstår inte jag, för mig är det tvärt om. Vilken härlig tid som väntar! När man var ung och hade drömmar så fanns det alltför ofta inte några pengar till att genomföra det man innerst inne ville. Man fick göra det bästa av de resurser man hade. Nu hade ju vi egentligen oerhörda resurser när vi var unga. Barnen kom tidigt, vilken lycka! Pengar då? Nej de räckte till det nödvändigaste, men med en hustru som är väldigt lik den som Ords. 31 talar om så gick det alltid att få till saker. Hon stickade och sydde, till sig själv och barnen osv. Men nu var det inte det jag hade tänkt skriva om.

Att bli äldre. Som sagt jag ser fram emot åren framöver. Vi har ju mycket bättre ekonomiska förutsättningar nu att göra saker man vill. Har det du drömde om som ung genomförts? Nej inte allt, men livet har bjudit på en hel del som man inte hade tänkt sig.

Kanske beror min optimism på att jag inte fattar att jag snart är pensionär. Men efter besöket hos Andrea börjar jag att förstå. När man hålls ihop av teijp så är det väl dags att inse att man kommit en bit på åldersstegen.

60+ och kärleken

Jag kan inte låta bli att kommentera en notis i Världen i Dag, som jag läste häromdagen.

60-plussare tror på kärleken var rubriken. Den nämnda generationen nöjer sig inte med att mata duvor i parken utan fortsätter att leva livet. Statistiken visar att svenskar över 60 gifter och skiljer sig som aldrig förr. Orsaken är att dagens 60-plussare vägrar föra en tynande tillvaro i periferin. De drar sig inte från att skiljas och gifta sig med nya kärlekar.

Jag tror inte att skilsmässor och nya kärlekar bland 60-plussare bara har att göra med att man vägrar nöja sig med fågelmatning och boule. Det är nog mer en självisk livsstil som ligger bakom. För mig är det fantastiskt att få se fram mot ett aktivt och spännande pensionärsliv tillsammans med den jag levt med i snart 50 år.

Min generation har lärt sig att tänka på sig själv i första hand. Vi skulle förverkliga oss själva och det innebar att andra fick stiga åt sidan. Barnen får någon annan ta hand om medan jag ägnar mig åt det som för mig är viktigt. Jag, jag, jag! Själv tycker jag att det låter mycket bättre med oss, oss, oss! Hur var det första tiden när du skulle fånga bruden? Då var det mycket OSS, man ville vara så nära som möjligt, så ofta som möjligt. Ville inte göra något själv utan tillsammans med den man älskade. Vad man gjorde var inte så viktigt bara man fick vara i närheten av henne (jag säger inte att det är fel att göra något bara för sig själv, att åka upp till Trollkarlstjärn själv med Robban är en höjdpunkt, men inte att alltid villa göra saker själv). Om hon ville ha fötterna masserade så njöt man av att göra det. Ser jag på samma sätt idag? Jag kommer på mig med att det kanske inte alltid är så, men när jag upptäcker det försöker jag att ändra på min dåliga attityd. Jag kom ihåg hur jag gick, ja gick, lång väg i regnet för att köpa en parisare åt Leena, tack och lov så har vi bil nu. Jag är övertygad om att en kärleksrelation kan vara livet ut. Men man kan inte ta den för givet. Man får arbeta på det. I början var man väldigt mån om att ta reda på vad hon tyckte om för att sedan försöka tillfredsställa detta. Är jag i dag lika mån om att tillfredsställa det jag genom åren lärt att hon tycker om? Om man försöker att göra det så håller man kärleken vid liv och behöver inte börja om på nytt med någon annan. Kärleken behöver underhållas! Vill man att något ska vara länge måste man underhålla det. En bil utan underhåll håller inte för evigt, man får laga och fixa. Förresten om man håller efter bilen så behöver man inte laga och fixa så ofta. Om jag låter det gå slentrian i förhållandet så blir det fort ljumt. Hitta på saker för att bekämpa slentrian. Hur ofta gav man blommor och presenter när man ville ha henne på kroken? Hur ofta får hon den formen av uppskattning nu? Hon föll för en smal, blyg kille på 75 kg, nu är hon gift med en som är närmare 100 än 75 och en riktig pratkvarn. Hur sexigt är det? Tack och lov för Robban och hans offensiv när det gäller LCHF, nu kanske man kan komma närmare 75 än 100, jag ska i alla fall försöka.

Alltså sköt underhållet, var inte självisk så behöver du inte byta till nytt efter man blivit 60.

Min far Ernst Albert är en förebild för mig. Han beundrade och respekterade mamma och han var också mån om andra människor. Jag ska avsluta med en berättelse om honom.

Detta hände någon gång på 50-talet, pappa var pastor i en pingstförsamling och ett ungt par hade ställt till det och blivit med barn. När mamma senare berättade om detta "förskräckliga" sa hon: "Som vanligt tog Ernst på sig skulden." Det lät som om pappa hade erkänt faderskapet, men sanningen var en annan. När alla andra ville döma detta par stod pappa upp och försvarade dem. Han hade nog samma syn på detta som andra, alltså att det var synd med sex före äktenskapet, men han ville inte döma. Han sa: "Vi ska inte döma detta unga par allt för hårt. Att detta hänt beror nog på att jag som pastor inte har undervisat nog om detta." Oj vad jag älskar pappa och mamma, synd bara att jag inte nog visade det medan de var i livet.

Vikten är inte det viktigaste

För ganska många år sedan lovade jag min familj att i maj månad kommer jag att vara smal. Det har i många år varit ett löfte som jag alltid bortförklarat med att: "Jag sa inte vilket år!" Nu ska jag inte heller detta år ge några utfästelser, men visst hade det varit fantastiskt att ha den form som jag hade på kortet från slutet av 60-talet. Det är -15 kg till det. Omöjligt? Inget är omöjligt, men frågan är om det är önskvärt. Jag tänker inte bli någon sån där ålderdomlig man som försöker att glömma sin ålder och tro att man lever i slutet av 60-talet igen. Den tiden är förbi, hur fantastisk den än var. Robert var kring 2, Annelie i vagnen och vi var på väg att bli den perfekta svenssonfamiljen. Tack och lov så blev vi aldrig någon riktig svenssonfamilj. Den ena stora händelsen efter den andra kom, Jessica kom, Andrea kom, Emanuel kom och Ch kom (ni vet väl att Christoffer har registrerat sitt namn som Ch nu) så någon svensson blev vi inte. En familj med 6 barn hör inte till vanligheterna i vårt land (åtminstone när det gäller 6 barn med samma partner). Men alla ska veta att vi alltid har varit lyckliga när det varit dags för tillökning igen. Nu lever vi i ett nytt århundrade och familjen har vuxit med fantastiska sonhustrur och mågar och som sagt världens bästa barnbarn. Hur det går med vikten är av underordnad betydelse huvudsaken är att de mina mår bra och är lyckliga.

En rik far

Det finns nog ingen människa som är rikare än jag. En helt fantastisk hustru och världens bästa barn. Barn är en gåva från Gud står det i mitt grunddokument. Att han gav mig de bästa i världen kan inte värderas med pengar. Ingvar Kamprad, Bill Gates, osv. och alla deras pengar skulle aldrig kunna köpa det jag fått som gåva.

I dag kom en av dessa 6, Ch, hem för att genomföra ett projekt som han och jag hade, nämligen att bjuda mamma på en 3 rätters födelsedagsmiddag. Jag kom med idén, köpte råvarorna och skötte disken. Ch stod för skapandet av de 3 rätterna. En bra arbetsfördelning med tanke på kunskaperna. Gissa om mamma tyckte det var gott. Bilden föreställer förrätten.

Jo, jag känner mig som sagt väldigt rik. Tänk att ha sådana barn! Jag älskar dom alla oerhört mycket och hjärtat sväller i bröstet av stolthet när jag tänker på dem. Rikedomarna har också fortsatt att komma, 9 barnbarn och det tionde på väg.

Jag har börjat att inta ett nytt område i vårt hem, nämligen köket. Det har varit en domän som jag mest har besökt för att känna dofterna av Leenas fantastiska rätter och för att diska förståss. Sedan Robban introducerade mig till LCHF har jag varit tvungen att skapa mina måltider själv. En belöning fick jag härom dagen när Leena kom hem och tyckte att det luktade gott av nybakat bröd. Hon tyckte faktiskt om brödet också.

Vågen har stadigt visat på ca 0,3 kg minskning varje dag. Leena tittade på mina ben och tyckte att de blivit smala och liknade en 14-årings. Om det var en komplimang eller inte vet jag inte, men själv tycker jag nog att det syns runt midjan också.

Min stora kärlek fyller år

I dag den 11 febr 2011 fyller min kära hustru år. Nu är det bara ett år kvar till hon har gått i mål, som man brukar säga när man har uppnått pensionsåldern. Hon är en fantastisk kvinna som har åstadkommit en hel del och har betytt mycket för många. Speciellt för mig och våra 6 barn och 9 barnbarn (snart 10)

Det är fascinerande att tänka att för 64 år sedan föddes en liten flicka i Finland. Längre fram, samma år, föddes en liten pojke i en liten by i södra Lappland, Sverige. De två träffades 16 år senare i Storfors, Värmland. Kärleken brände till så kraftigt att kärlekselden fortfarande brinner och nu sprakar det inte bara, det är helt övertänt, men ändå kontrollerat. Var det planerat av högre makt? Jag har då aldrig slutat att tacka Gud för att han planerat det så. Till påsken detta år har vi känt varandra i 48 år. Hur kan ni ha hållit ihop så länge? Ja, ska man klä det i religiösa termer så är det ju en Guds nåd och det är det verkligen, utan Gud i vårt förhållande så hade det nog inte varit vad det är. Nu var det inte så att jag frågade Gud om Leena var den rätta för mig. Den frågan fanns inte! Alltså det var så överväldigande känslor och det brann till så skarpt att det blev en eld för livet. Vi har haft olika perioder i livet. Först var det bara hon och jag. Sedan blev det hon och jag och barnen. Nu är det bara hon och jag igen. Missförstå mig inte! Barn och barnbarn betyder oerhört mycket för mig, men på daglig basis är det bara Leena och jag. Härligt tycker jag!

Ett nytt försök

För en ganska lång tid sedan började jag att skriva på en blogg. Då hade jag en egen domän och den var placerad på ett webbhotell. Nu när pensionen närmar sig, 2 år och 8 mån. kvar, har jag förstått att det gäller att minimera alla utgifter, om man ska kunna leva på det man får då (fick röda kuvertet häromdagen, ingen glad läsning). Därför har jag valt att redan nu skrota domän och webbhotell för att lita mig till ett gratisalternativ, blogspot.com. Vi får väl se hur det kommer att gå. I början kommer det att bli ganska mycket exprimenterande med mallar och layouter, som ni vet är jag ju väldigt ombytlig av mig. Jag gör det här mest för mig själv, men också istället för att skriva dagbok, vilket jag har misslyckats med trots många försök. De mest personliga sakerna kan man ju förståss inte skriva om på ett sån´t här forum, men lite av tankar och funderingar kommer det nog att bli.

Rubrikbilden har Robert skapat och rubriktexten har Emanuel designat.