Vikten är inte det viktigaste

För ganska många år sedan lovade jag min familj att i maj månad kommer jag att vara smal. Det har i många år varit ett löfte som jag alltid bortförklarat med att: "Jag sa inte vilket år!" Nu ska jag inte heller detta år ge några utfästelser, men visst hade det varit fantastiskt att ha den form som jag hade på kortet från slutet av 60-talet. Det är -15 kg till det. Omöjligt? Inget är omöjligt, men frågan är om det är önskvärt. Jag tänker inte bli någon sån där ålderdomlig man som försöker att glömma sin ålder och tro att man lever i slutet av 60-talet igen. Den tiden är förbi, hur fantastisk den än var. Robert var kring 2, Annelie i vagnen och vi var på väg att bli den perfekta svenssonfamiljen. Tack och lov så blev vi aldrig någon riktig svenssonfamilj. Den ena stora händelsen efter den andra kom, Jessica kom, Andrea kom, Emanuel kom och Ch kom (ni vet väl att Christoffer har registrerat sitt namn som Ch nu) så någon svensson blev vi inte. En familj med 6 barn hör inte till vanligheterna i vårt land (åtminstone när det gäller 6 barn med samma partner). Men alla ska veta att vi alltid har varit lyckliga när det varit dags för tillökning igen. Nu lever vi i ett nytt århundrade och familjen har vuxit med fantastiska sonhustrur och mågar och som sagt världens bästa barnbarn. Hur det går med vikten är av underordnad betydelse huvudsaken är att de mina mår bra och är lyckliga.