60+ och kärleken

Jag kan inte låta bli att kommentera en notis i Världen i Dag, som jag läste häromdagen.

60-plussare tror på kärleken var rubriken. Den nämnda generationen nöjer sig inte med att mata duvor i parken utan fortsätter att leva livet. Statistiken visar att svenskar över 60 gifter och skiljer sig som aldrig förr. Orsaken är att dagens 60-plussare vägrar föra en tynande tillvaro i periferin. De drar sig inte från att skiljas och gifta sig med nya kärlekar.

Jag tror inte att skilsmässor och nya kärlekar bland 60-plussare bara har att göra med att man vägrar nöja sig med fågelmatning och boule. Det är nog mer en självisk livsstil som ligger bakom. För mig är det fantastiskt att få se fram mot ett aktivt och spännande pensionärsliv tillsammans med den jag levt med i snart 50 år.

Min generation har lärt sig att tänka på sig själv i första hand. Vi skulle förverkliga oss själva och det innebar att andra fick stiga åt sidan. Barnen får någon annan ta hand om medan jag ägnar mig åt det som för mig är viktigt. Jag, jag, jag! Själv tycker jag att det låter mycket bättre med oss, oss, oss! Hur var det första tiden när du skulle fånga bruden? Då var det mycket OSS, man ville vara så nära som möjligt, så ofta som möjligt. Ville inte göra något själv utan tillsammans med den man älskade. Vad man gjorde var inte så viktigt bara man fick vara i närheten av henne (jag säger inte att det är fel att göra något bara för sig själv, att åka upp till Trollkarlstjärn själv med Robban är en höjdpunkt, men inte att alltid villa göra saker själv). Om hon ville ha fötterna masserade så njöt man av att göra det. Ser jag på samma sätt idag? Jag kommer på mig med att det kanske inte alltid är så, men när jag upptäcker det försöker jag att ändra på min dåliga attityd. Jag kom ihåg hur jag gick, ja gick, lång väg i regnet för att köpa en parisare åt Leena, tack och lov så har vi bil nu. Jag är övertygad om att en kärleksrelation kan vara livet ut. Men man kan inte ta den för givet. Man får arbeta på det. I början var man väldigt mån om att ta reda på vad hon tyckte om för att sedan försöka tillfredsställa detta. Är jag i dag lika mån om att tillfredsställa det jag genom åren lärt att hon tycker om? Om man försöker att göra det så håller man kärleken vid liv och behöver inte börja om på nytt med någon annan. Kärleken behöver underhållas! Vill man att något ska vara länge måste man underhålla det. En bil utan underhåll håller inte för evigt, man får laga och fixa. Förresten om man håller efter bilen så behöver man inte laga och fixa så ofta. Om jag låter det gå slentrian i förhållandet så blir det fort ljumt. Hitta på saker för att bekämpa slentrian. Hur ofta gav man blommor och presenter när man ville ha henne på kroken? Hur ofta får hon den formen av uppskattning nu? Hon föll för en smal, blyg kille på 75 kg, nu är hon gift med en som är närmare 100 än 75 och en riktig pratkvarn. Hur sexigt är det? Tack och lov för Robban och hans offensiv när det gäller LCHF, nu kanske man kan komma närmare 75 än 100, jag ska i alla fall försöka.

Alltså sköt underhållet, var inte självisk så behöver du inte byta till nytt efter man blivit 60.

Min far Ernst Albert är en förebild för mig. Han beundrade och respekterade mamma och han var också mån om andra människor. Jag ska avsluta med en berättelse om honom.

Detta hände någon gång på 50-talet, pappa var pastor i en pingstförsamling och ett ungt par hade ställt till det och blivit med barn. När mamma senare berättade om detta "förskräckliga" sa hon: "Som vanligt tog Ernst på sig skulden." Det lät som om pappa hade erkänt faderskapet, men sanningen var en annan. När alla andra ville döma detta par stod pappa upp och försvarade dem. Han hade nog samma syn på detta som andra, alltså att det var synd med sex före äktenskapet, men han ville inte döma. Han sa: "Vi ska inte döma detta unga par allt för hårt. Att detta hänt beror nog på att jag som pastor inte har undervisat nog om detta." Oj vad jag älskar pappa och mamma, synd bara att jag inte nog visade det medan de var i livet.