Tjejerna i Kåddis

Välsignade gåvor

Emma bjuder in till sin nya lägenhet

Grattis Robert & Åsa och Annelie & Mickael till dessa fantastiska varelser.

Tiden går väldigt fort, tänk att vi har så stora barnbarn att de kan bjuda hem till sin lägenhet, skjutsa i bilen och förgylla vår tillvaro med besök. 

Ibland känns det lite vemodigt att tiden när man höll dem i knäet och lekte med dem är förbi, samtidigt som man fylls av en enorm stolthet att ha så fina barnbarn. Tack ock lov så fylls barnbarnsskaran på med ny klämgodingar spridda i landet. Längtan till Umeå, Töllfors & Linköping är konstant. Tur att man kan Skypa ibland.

Nu ska det också sägas att det inte bara är barnbarnen som ger stolthet, deras föräldrar är helt fantastista.

Kram på er alla!

Sara bjuder på skjuts

Josefine hälsar på

Oscar på helgbesök

Profilen

Mot fönstret i profil jag henne ser,

i snart 50 år jag henne sett men jag vill bara se mer.

På Bibelns blad man om henne kan läsa, 

inget kan min kärlek till henne kväsa.

Psalm 128

3 Som en fruktsam vinstock är din hustru inne i ditt hus, som olivplantor är dina barn kring ditt bord. 

4 Ty se, så blir den man välsignad som fruktar HERREN.

5 HERREN skall välsigna dig från Sion. Du skall få se Jerusalems välgång i alla dina livsdagar,

 6 och du skall få se barn till dina barn. Frid över Israel!

Vad rika vi är!

Den gångna veckan har våra liv förgyllts av att några av vår barnbarn har besökt oss.
Först var det Olle som tillsammans med sina föräldrar kom på besök under några dagar. Tänk vilken lycka det var att komma hem från nattens arbete och mötas av en leende Olle och hans fantastiska föräldrar (det är alltid en lycka att komma hem och möta min fantastiska fru, men nu blev det liksom lite extra).
Sen kom Oscar för att tillbringa helgen hos oss och i dag gjorde Josefine och hennes pojkvän oss äran med ett besök. Josse intervjuade farmor om farmors-fars liv i Finland under kriget, det ingick i hennes skolarbete. Helgen kröntes med en måltid tillsammans med Josse, Danne och Oscar.
Vad rika vi är! Barn, barnbarn, mågar & sonhustrur i världsklass kan man inte köpa för pengar. Det är gåvor som vi varje dag tackar Gud för.

Kristallenvinnare

I går kväll vann killen på bilden pris för bästa barn och ungdomsprogram på Kristallengalan. GRATTIS!!
Det är inte utan att man är lite stolt. Varifrån har denna kreativitet och uppfinningsrikedom kommit? Inte kunde vi i våra vildaste fantasier tänka oss en sådan karriär för den lille fartfyllde krabaten, men som ni ser så är det med bestämda steg han är på väg någonstans, kanske till TV:n

Gammal kärlek kan rosta

Häromkvällen pratade Grandma och jag om hur det var när vi träffades för första gången och den närmaste tiden därefter. Oj vad kära vi (jag) var. Jag riktigt kände hur känslorna hettade under tiden vi pratade om detta. Jag skulle kunna göra vad som helst för henne. Hade hon bett mig ta ner månen skulle jag åtminstone ha försökt. Själviskheten var som bortblåst och livet gick ut på att göra henne glad och nöjd.

Så i går 48 år efter att vi först träffades bad hon lite försynt om jag kunde ta ner en kudde från hyllan längst upp i garderoben. Jag satt framför datorn och kollade på hur man vinterförvarar husbilar och mitt gensvar till hennes fråga blev: "Når du inte upp själv?" När jag senare tänkte jag på detta att, jodå, kärleken kan nog rosta om man inte ser till att den hålls vid liv. Kan den då leva efter mer än 40 år? Jo, visst, men det är väl inte på samma sätt. Kärleken tänker inte på sitt eget, står det på ett ställe i Bibeln (1 Kor 13). Ska kärleken leva så måste den hållas vid liv. Hon kanske tycker lika mycket om att få presenter, utan speciell anledning, nu som i början. En blomma på bordet med ett kort som säger välkommen hem efter jobbet. Men inte bara det, man får döda själviskheten och leva för varandra. Blommor och presenter i all ära, men glöm inte att vara lyhörd för partnerns behov.

Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.

2.Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.

3.

Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

4.

Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.

5.

Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.

6.

Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.

7.

Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

8.

Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.

Korset i Hassela

På väg till Umeå stannade vi till hos goda vänner i Jättendal och då passade vi också på att besöka platsen där ett 30 m högt kors har rests. Korset har rests nära Sveriges geografiska center, på Svartberget i Hassela, som ligger 3 - 4 mil från det geografiska centret.

Man har planerat detta i 25 år och den 2 - 3 juli hade man invigning. I anslutning till korset kommer det att byggas en utomhusscen för 9000 pers. och en hel del annat.

Det var mäktigt att se detta stora kors. Korset är trons, hoppets och kärlekens eviga symbol. Korset är ju egentligen ett romerskt tortyrredskap och ett fruktansvärt sätt att ta livet av människor, men det har blivit ett tecken på att Jesus kom till världen för att återföra oss till gemenskap med Gud.

Länk: www.staffanskapellet.se

Semestern fortsätter

Efter att ha mellanlandat i Uppsala har vi dragit norrut. Vi har tillbringat några härliga dagar hos Robert & Åsa i Söderhamn. I går lämnade vi Trollkarlstjärn för att åka till Jättendal och hälsa på Fagerhovs. Stig tog med oss till Hassela där ett 30 m högt kors är rest, nära det geografiska centret i Sverige (mer om korset senare). I morse lämnade vi Jättendal och har kört till alldeles söder om Sundsvall. Där har vi hittat ett skapligt ställe (se bild) att njuta av solen ett tag innan vi fortsätter mot Umeå.

Gamla tider dyker upp

Vi befinner oss just nu hos Mia & Aavo i Storfors. Jag hittade några album med kort från Ebbarps-tiden. Det var en på många sätt härlig tid. Jag får återkomma till mer detaljer senare.

Mer från Storfors

Det är många minnen som kommer när man är här i Storfors. Jag trivdes nog ganska bra i Storfors och för Grandma är ju Storfors den ort hon växte upp på. Det var här jag träffade Grandma 1963. Smedbygatan 6C var en trappuppgång som vi stått i många timmar och kramats och pussats.

Skolan är helt ombyggd (nybyggd). Något hus på Kroppavägen har rivits och det har tillkommit ett par rondeller på väg 26 mot Filipstad. Annars är det nog sig likt här.

Ett smultronställe

Efter att ha sovit i husbilen på Thomas och Elisabeths gård, var det i morse dags att leta oss ut i markerna kring Storfors. Vi kom till Jordkullen, där bestämde vi oss för att stanna ett par dagar, SMHI har lovat solsken i 2 dagar.

Bilderna är från vår ställplats vid Jordkullen. Den ena bilden visar utsikten när vi sitter under markisen. Det har varit intressant att cykla runt lite i Storfors, jag ska lägga upp några fler bilder senare.

Storfors

På vår semesterresa har vi nu kommit till Storfors. Just nu står vi på Elisabeth och Thomas gård (Elisabeth = Grandmas syster)

Jag tog en cykeltur genom centrala Storfors vid 19:30 -tiden idag (söndag 26 juni). Det var ganska dött: Se filmen. Vad gör människorna i Storfors en söndagskväll, ja inte är dom ute å rör sig på sta´n i alla fall.

Tider går

Det är dagen efter midsommardagen. Vid den här tiden brukar man tänka tillbaka på saker som har hänt andra midsommrar. Det har nog inte hänt så mycket i mitt liv under midsommarhelgerna, jag har ändå firat midsommar 64 gånger och det är nog bara två midsommrar jag minns. Den ena var 1961, då cyklade jag och en kompis från Skansholm till Fatmomakke och tältade där. Det bestående minnet därifrån är att jag halkade på blöta stenar och slog i rumpan så att jag knappt kunde gå.

Den andra midsommaren jag minns är midsommaren 1965. Jag bodde i Jakobsberg vid den tiden, det gjorde Leena också. Vi hade tagit på oss de finaste kläderna och begett oss till Kvarnbacken för att ta del av festligheterna, men det är något annat jag kommer ihåg mest. Dagarna innan midsommar hade varit till en guldsmed inne i stan (Stockholm) för att hämta ut våra förlovningsringar, som vi hade beställt. Nu var jag 17 år och vi hade känt varandra i två år, så nu var det dags att tala om för omvärlden att vi tänkte gifta oss så småningom. Vi deltog en stund i firandet, men ganska snart gick vi därifrån och hem till mig. Jag hyrde ett litet rum av den dam där Leena jobbade som barnflicka. Där i det lilla rummet satt vi på sängkanten och bytte ringar med varandra. Det här hade jag väntat på, jag var ju så otroligt kär. Jag kan fortfarande känna känslorna när jag tänker tillbaka på den tiden. Det fantastiska är att jag känner en enorm kärlek till Leena fortfarande. Visst kan man bli irriterade på varandra, men grundkärleken finns ändå där.

Hoppas att vi har många midsommrar kvar att fira tillsammans.

Trollis 3-6 juni 2011

Olle träffar farmor

10 oktober 1947, del 2 (forts på inlägg 4 mars 2011)

- Har du ringt till fröken Holmlund? frågade Ruth när hon öppnade dörren.

- Nej, vi har ingen telefon, svarade Ernst.

- Nej visst ja ni har ingen telefon

Ruth tittade på Ernst och log roat då hon såg hur nervös Ernst var.

- Åk före du så kommer jag sedan jag ringt till fröken Holmlund.

Fröken Holmlund var traktens barnmorska och hade hjälpt många av den kommande generationen till världen.

Ernst satte sig på lättviktaren och drog på full gas.

- Det är ju för konstigt, tänkte han då han satte fart mot sitt barnrikehus.

- Det här är åttonde gången och ändå är jag nervös, man borde ju bli van.

När Ernst kom hem möttes han av ängsliga blickar från de större barnen som var vakna.

- Var inte oroliga fröken Holmlund och Ruth kommer snart, Ernst försökte lugna sina barn, men han lyckades inte så bra, han såg för orolig ut själv.

- Vad bra att ni redan har kokat vatten, det kommer att behövas, sa Ernst och kände hur stoltheten över sina barn vällde upp i bröstet.

Han gick in i den lilla kammaren innanför köket, där Viola låg. Det var tätt mellan värkarna nu.

- Fick du tag på Ruth? frågade Viola mellan värkarna.

- Ja, hon skulle ringa till fröken Holmlund också. De kan inte vara långt borta nu.

- Hoppas de kommer snart, för nu är det inte långt kvar, viskade Viola med svag röst.

Ute i köket där Birgit, Elsie, Maj och Karin satt som förstenade var det alldeles tyst. Tänk att de skulle få ett syskon till. Det var oerhört spännande för dem, men de var så spända att de inte pratade med varandra.

Nu knackade det på dörren och fröken Holmlund och Ruth kom in utan att vänta på att någon skulle öppna.

Fröken Holmlund och Ruth gick direkt in till Viola.

- Hur är det, är det långt mellan värkarna? fröken Holmlund pratade med Viola medan Ruth gick in i köket för att hämta kokat vatten och handdukar.

- Vad duktiga ni är sa hon till barnen som satt på kökssoffan utan att säga ett knyst.

- Snart får ni ett syskon, vill ni att det ska vara en pojke eller flicka?

- Det spelar ingen roll bara det går bra för mamma, svarade Birgit.

Nu kunde man hör att värkarna tilltog och att fröken Holmlund manade på Viola att hon skulle krysta. Det höll på ett par timmar, men sedan kom fröken Holmlund ut i köket med ett litet knyte. Hon höll babyn upp och ner i benen och daskade försiktigt i baken tills knytet började skrika.

Karin blev alldeles förtvivlad, hur kunde fröken Holmlund vara så dum mot ett så litet barn?

- Nej, hon är inte dum, förklarade Ernst, hon var tvungen att göra så för att få pojken att andas.

- Blev det en pojke? frågade alla barnen på en gång. Nu hade även de mindre barnen vaknat och alla var ivriga att få komma in och titta på den nya babyn.

- Han ska heta Sven-Olov, men vi kommer att kalla honom för Olle sa Viola med kärlek i rösten.

Det enda som är absolut säkert i den här berättelsen, är namnen på personerna och att det hände just den datumen. Allt annat är ihopfantiserat, men det kunde ju ha gått till så här hos Erikssons i Skansholm den 10 oktober 1947.

Äntligen ute med husbilen

Just nu sitter vi och njuter av stillheten och ljudet av regn på taket. Vi är ute på vår jungfrufärd med husbilen, som importerats från Tyskland. Första dagens resa gick inte långt, vi ville inte åka för långt om det skulle vara så att vi glömt något. En badstrand utanför Rimbo är första anhalten. Middagen är avnjuten och nu sitter vi bara och slappar med tidningsläsning och internetsurfande. Få se vart det bär av i morgon.

Lill-Olle, första mötet

Den gångnas påsken var speciell för Leena och mig. Vi fick då för första gången stifta bekantskap med vårt 10:e barnbarn, Olle. Gissa om farfar är stolt över det val av namn som den lille pojkens föräldrar valt.

Att Olle jr också gillar farmor Leena det syns med all tydlighet, men vem är det som inte gillar henne.

Fredagen den 10 oktober 1947

Det har blivit tyst och lugnt i det lilla ”barnrikehuset” i Skansholm. Huset är det första egna hem som familjen Ernst och Viola Eriksson har haft. Man har hyrt olika hus i byarna runt om i Vilhelmina kommun sen Ernst och Viola gifte sig 1933. Efter att ha bott hos Violas bror, Josef och hans familj i Skog, ett tag, kändes det oerhört stort för Erikssons att få ett nybyggt hus för familjen. 1942 kunde Ernst och Viola flytta in i sitt hus i Skansholm. Det kallas barnrikehus därför att familjer med många barn och liten ekonomi fick hjälp av staten att bygga ett litet eget hem.

De sista dagarna har Ernst fått lov att vara hemma ganska mycket. Viola ska vilken dag som helst föda familjens 8:e barn. Hon har varit i gång hela tiden, men nu märks det att det snart är dags. I kväll gick hon till sängs tidigt efter att ha haft en del förvärkar.

Ernst har lagat kvällsmat till de 7 barnen. Stekt falukorv med potatismos, det är ungefär så långt Ernsts kokkonst sträcker sig. Annars har han en specialité som kallas för ”Pöffsen”, en favorit bland barnen, men det är ju ingen maträtt utan en jättegod mjuk kaka. Maj 10 år och Karin 8 år har hjälpts åt med disken. Birgit 13 år och Elsie 12 år har lagt de minsta Roland 6 år, Margareta 4 år och Elisabet 2 år. Nu är Ernst uppe på övervåningen i det lilla sovrummet och ser till att Viola har det bra. Hon har just somnat och och det verkar tyst i huset så Ernst går ner till köket för att börja förbereda den predikan han ska ha i kapellet i Rönnäs på söndag.

Det har varit några fina höstdagar men nu verkar det bli kallare och snön lär inte vara långt bort.

”Vilken välsignelse det varit att vi fått tag på billig bakaved från sågen”, tänker Ernst där han sitter vid köksbordet för en sista kopp kaffe.

”Veden ska förhoppningsvis räcka hela vintern” , fortsätter han att tänka.

Han tar en sockerbit i munnen och suger i sig kaffet, kaffe på bit är något extra.

”Egentligen skulle jag väl inte äta så mycket socker, men vad vore kaffet utan en sockerbit?”

Ernst har börjat att bli lite rund om magen och det är väl inte så konstigt. Han tycker om kaffebröd och det får han i massor när han som kolportör besöker hemmen för att sälja böcker och berätta för människor om Gud.

Det går trögt med förberedelserna, tankarna vill hela tiden gå till Viola.

”Tack gode Gud för min hustru!” säger han tyst.

”Vilken gåva från Gud, en så kärleksfull, god, gudfruktig och tålmodig mor och hustru finns det nog bara en av och den fick jag.” fortsätter Ernst för sig själv.

”7 barn har hon fött och nu är det 8:e på väg. Undrar om det inte blir i natt? Ska det bli en pojke den här gången? Vi har ju reda 6 flickor, men bara en pojke.” Det går inte att koncentrera sig på söndagens predikan. Ernst beslutar sig för att gå till sängs. Klockan är mycket, en bit över midnatt. Det har hunnit bli fredagen den 10:e oktober 1947.

Ernst hinner inte få av sig alla kläder innan han hör att Viola ropar på honom. Han skyndar in till sin älskade hustru.

”Du måste skynda dig att hämta Rut, det är dags nu,” viskar Viola, hon vill inte att barnen ska vakna. Nu får Ernst fart, kläderna kommer på i en hast och han rusar ut och sparkar igång sin 98 kubikers lättviktare och drar på full gas mot Svens och Ruts hus. Fortsättning följer

Hemmafru - forts.

”En hemmafru är en gift kvinna som inte är förvärvsarbetande utan arbetar i hemmet med barnomsorg och hushållsarbete. Hon är ”hemmavarande” och försörjs av sin äkta make. Begreppet uppkom i början på 1900-talet.”

Så förklarar Wikipedia när man söker på hemmafru.Jag skulle tro att det är detta med att hon försörjs av sin äkta make som retar upp dem som bekämpar kvinnans rätt att välja att vara hemma. Är det då så viktigt att kvinnan själv får tjäna in sina pengar? När man gifter sig upphör man på ett sätt att vara två. Man blir ett team som tillsammans ska forma framtiden. I ett team kollar man vem som passar bäst på en specifik plats. Ishockeyålvakten kan vara en målvakt i världsklass, men ganska medelmåttig som forward. Då är det ju dumt att sätta honom som forward bara för att det ska vara jämlikt och rättvist. I ett äktenskap tror jag att det är bra om man tänker i termen team. Vad är bäst för teamet? Det betyder att jag inte själviskt bara kan tänka på mig själv. Om båda parter söker den andres bästa tror jag att det finns en grund för ett hållbart förhållande. Då har man bara en plånbok och den får båda gräva i. Det var lätt när barnen var små, då räckte det som fanns i plånboken inte till så mycket extravaganser. Trots allt upplever jag ändå inte att det fattades oss något.

För att återgå till liknelsen: målvakten behöver lite extra utrustning, ingen i teamet har något emot det. Om nu teamet väljer att en ska vara hemma, då gör man väl klokt i att välja den som är bäst lämpad för det? Den som jobbar hemma riskerar att få dålig pension eller ha dåligt skydd om den som drar in pengar skulle gå bort. Ja, men det har man väl tagit med i beräkningen och avsatt en del till just detta. Vissa tider går det inte, en lön räcker bara till den dagliga ”driften”. Sen kommer tider när barnen vuxit upp och båda kan jobba utanför hemmet, då får ju den som har det fetaste lönekuvertet se till att den andre har samma trygghet som en själv. Den som drar in pengarna drar in dem till teamet (vi är fortfarande ett team) inte bara till sig själv. I ett förhållande där man tänker på varandras bästa, ser man till att båda har lika stor del av den gemensamma plånboken.

Varför nervärderar man hemmafrun? Hon är verksam i en mängd olika yrken, barnskötare, kock osv. Det är bara det att hon inte försörjer sig själv, men på sätt och vis gör hon ju det. Hon är en del av teamet och det är teamet som tjänar in pengarna. Dessutom gör hon en samhällsinsats av stora mått.

Nej, nu börjar det att bli ett långt inlägg, jag vill bara avsluta med att ge en hyllning till min mamma. Hon arbetade hemma hela livet och skapade harmoni, trygghet och glädje (tillsammans med pappa) för oss nio barn när vi växte upp. Det är henne ni ser på bilden, som är tagen någon gång på 1950-talet.

Hemmafru - ett nytt ideal

Jag såg Kvällsöppet med Ekdahl härom kvällen. Det handlade bl.a om att allt fler unga kvinnor väljer att vara hemmafruar. Vilket väsen det blev på vänsterkanten. Att vara hemma och ta hand om hem och barn är tydligen ett hett ämne. Nalin Pekgul, sossekvinnornas ordförande var där med pekfingret och förklarade att visst, välj ni, men kom inte sen och begär något när er pension är dålig osv. Vilken usel attityd! En manlig genusforskare hade en märklig slutsats: Om mamma är hemma då blir pappa frånvarande, sk. söndagspappa. Om båda jobbar då blir pappa mer närvarande. Man måste nog vara genusforskare för att få ihop en sådan slutsats, jag som trodde att forskare var smarta, eller så tror de att vi är så dumma så vi begriper ingenting och vi kan luras till att tro vad som helst. Nä, sunt bondförnuft smäller högre för mig än en genusforskare som inte förstår att logiken i det han säger är uppåt väggarna. Borde inte logiken säga att om båda jobbar så blir båda mer frånvarande.

Jag har aldrig förstått detta med att det är finare att passa andras barn än sina egna. Man gör en större samhällsinsats om man går till en förskola och jobbar med andras barn än att man är hemma och jobbar med sina egna barn. Varje förskoleplats subventioneras av staten med 139.000 kr. Är man hemma med sina barn får man inget, man bidrar ju inte med något till statskassan, nej, men man sparar åt statskassan. Ska mamma eller pappa vara hemma med barnen? För mig, nu pratar jag om mig själv, så skulle det nog ha inneburit mer arbete för min kära hustru om jag skulle ha varit hemma. Men jag kunde väl ha lärt mig laga mat osv? Må så vara, men jag tror att kvinnan är bättre anpassad för att sköta omvårdnaden av hemmet. Kanske inte generellt, men i vårt fall är nog detta fallet och varje familj har väl förmågan att själva bestämma vad som är bäst. Varför inte ge varje familj en ”barnomsorgspeng” och så får man själv bestämma vad man vill göra med dem. Måste sluta nu annars orkar ingen läsa vad jag funderar på. Det finns många funderingar kring detta i Grandpas huvud.

Att bli äldre

Det finns de som får ångest när de börjar att närma sig 60 år. Det förstår inte jag, för mig är det tvärt om. Vilken härlig tid som väntar! När man var ung och hade drömmar så fanns det alltför ofta inte några pengar till att genomföra det man innerst inne ville. Man fick göra det bästa av de resurser man hade. Nu hade ju vi egentligen oerhörda resurser när vi var unga. Barnen kom tidigt, vilken lycka! Pengar då? Nej de räckte till det nödvändigaste, men med en hustru som är väldigt lik den som Ords. 31 talar om så gick det alltid att få till saker. Hon stickade och sydde, till sig själv och barnen osv. Men nu var det inte det jag hade tänkt skriva om.

Att bli äldre. Som sagt jag ser fram emot åren framöver. Vi har ju mycket bättre ekonomiska förutsättningar nu att göra saker man vill. Har det du drömde om som ung genomförts? Nej inte allt, men livet har bjudit på en hel del som man inte hade tänkt sig.

Kanske beror min optimism på att jag inte fattar att jag snart är pensionär. Men efter besöket hos Andrea börjar jag att förstå. När man hålls ihop av teijp så är det väl dags att inse att man kommit en bit på åldersstegen.

60+ och kärleken

Jag kan inte låta bli att kommentera en notis i Världen i Dag, som jag läste häromdagen.

60-plussare tror på kärleken var rubriken. Den nämnda generationen nöjer sig inte med att mata duvor i parken utan fortsätter att leva livet. Statistiken visar att svenskar över 60 gifter och skiljer sig som aldrig förr. Orsaken är att dagens 60-plussare vägrar föra en tynande tillvaro i periferin. De drar sig inte från att skiljas och gifta sig med nya kärlekar.

Jag tror inte att skilsmässor och nya kärlekar bland 60-plussare bara har att göra med att man vägrar nöja sig med fågelmatning och boule. Det är nog mer en självisk livsstil som ligger bakom. För mig är det fantastiskt att få se fram mot ett aktivt och spännande pensionärsliv tillsammans med den jag levt med i snart 50 år.

Min generation har lärt sig att tänka på sig själv i första hand. Vi skulle förverkliga oss själva och det innebar att andra fick stiga åt sidan. Barnen får någon annan ta hand om medan jag ägnar mig åt det som för mig är viktigt. Jag, jag, jag! Själv tycker jag att det låter mycket bättre med oss, oss, oss! Hur var det första tiden när du skulle fånga bruden? Då var det mycket OSS, man ville vara så nära som möjligt, så ofta som möjligt. Ville inte göra något själv utan tillsammans med den man älskade. Vad man gjorde var inte så viktigt bara man fick vara i närheten av henne (jag säger inte att det är fel att göra något bara för sig själv, att åka upp till Trollkarlstjärn själv med Robban är en höjdpunkt, men inte att alltid villa göra saker själv). Om hon ville ha fötterna masserade så njöt man av att göra det. Ser jag på samma sätt idag? Jag kommer på mig med att det kanske inte alltid är så, men när jag upptäcker det försöker jag att ändra på min dåliga attityd. Jag kom ihåg hur jag gick, ja gick, lång väg i regnet för att köpa en parisare åt Leena, tack och lov så har vi bil nu. Jag är övertygad om att en kärleksrelation kan vara livet ut. Men man kan inte ta den för givet. Man får arbeta på det. I början var man väldigt mån om att ta reda på vad hon tyckte om för att sedan försöka tillfredsställa detta. Är jag i dag lika mån om att tillfredsställa det jag genom åren lärt att hon tycker om? Om man försöker att göra det så håller man kärleken vid liv och behöver inte börja om på nytt med någon annan. Kärleken behöver underhållas! Vill man att något ska vara länge måste man underhålla det. En bil utan underhåll håller inte för evigt, man får laga och fixa. Förresten om man håller efter bilen så behöver man inte laga och fixa så ofta. Om jag låter det gå slentrian i förhållandet så blir det fort ljumt. Hitta på saker för att bekämpa slentrian. Hur ofta gav man blommor och presenter när man ville ha henne på kroken? Hur ofta får hon den formen av uppskattning nu? Hon föll för en smal, blyg kille på 75 kg, nu är hon gift med en som är närmare 100 än 75 och en riktig pratkvarn. Hur sexigt är det? Tack och lov för Robban och hans offensiv när det gäller LCHF, nu kanske man kan komma närmare 75 än 100, jag ska i alla fall försöka.

Alltså sköt underhållet, var inte självisk så behöver du inte byta till nytt efter man blivit 60.

Min far Ernst Albert är en förebild för mig. Han beundrade och respekterade mamma och han var också mån om andra människor. Jag ska avsluta med en berättelse om honom.

Detta hände någon gång på 50-talet, pappa var pastor i en pingstförsamling och ett ungt par hade ställt till det och blivit med barn. När mamma senare berättade om detta "förskräckliga" sa hon: "Som vanligt tog Ernst på sig skulden." Det lät som om pappa hade erkänt faderskapet, men sanningen var en annan. När alla andra ville döma detta par stod pappa upp och försvarade dem. Han hade nog samma syn på detta som andra, alltså att det var synd med sex före äktenskapet, men han ville inte döma. Han sa: "Vi ska inte döma detta unga par allt för hårt. Att detta hänt beror nog på att jag som pastor inte har undervisat nog om detta." Oj vad jag älskar pappa och mamma, synd bara att jag inte nog visade det medan de var i livet.

Vikten är inte det viktigaste

För ganska många år sedan lovade jag min familj att i maj månad kommer jag att vara smal. Det har i många år varit ett löfte som jag alltid bortförklarat med att: "Jag sa inte vilket år!" Nu ska jag inte heller detta år ge några utfästelser, men visst hade det varit fantastiskt att ha den form som jag hade på kortet från slutet av 60-talet. Det är -15 kg till det. Omöjligt? Inget är omöjligt, men frågan är om det är önskvärt. Jag tänker inte bli någon sån där ålderdomlig man som försöker att glömma sin ålder och tro att man lever i slutet av 60-talet igen. Den tiden är förbi, hur fantastisk den än var. Robert var kring 2, Annelie i vagnen och vi var på väg att bli den perfekta svenssonfamiljen. Tack och lov så blev vi aldrig någon riktig svenssonfamilj. Den ena stora händelsen efter den andra kom, Jessica kom, Andrea kom, Emanuel kom och Ch kom (ni vet väl att Christoffer har registrerat sitt namn som Ch nu) så någon svensson blev vi inte. En familj med 6 barn hör inte till vanligheterna i vårt land (åtminstone när det gäller 6 barn med samma partner). Men alla ska veta att vi alltid har varit lyckliga när det varit dags för tillökning igen. Nu lever vi i ett nytt århundrade och familjen har vuxit med fantastiska sonhustrur och mågar och som sagt världens bästa barnbarn. Hur det går med vikten är av underordnad betydelse huvudsaken är att de mina mår bra och är lyckliga.

En rik far

Det finns nog ingen människa som är rikare än jag. En helt fantastisk hustru och världens bästa barn. Barn är en gåva från Gud står det i mitt grunddokument. Att han gav mig de bästa i världen kan inte värderas med pengar. Ingvar Kamprad, Bill Gates, osv. och alla deras pengar skulle aldrig kunna köpa det jag fått som gåva.

I dag kom en av dessa 6, Ch, hem för att genomföra ett projekt som han och jag hade, nämligen att bjuda mamma på en 3 rätters födelsedagsmiddag. Jag kom med idén, köpte råvarorna och skötte disken. Ch stod för skapandet av de 3 rätterna. En bra arbetsfördelning med tanke på kunskaperna. Gissa om mamma tyckte det var gott. Bilden föreställer förrätten.

Jo, jag känner mig som sagt väldigt rik. Tänk att ha sådana barn! Jag älskar dom alla oerhört mycket och hjärtat sväller i bröstet av stolthet när jag tänker på dem. Rikedomarna har också fortsatt att komma, 9 barnbarn och det tionde på väg.

Jag har börjat att inta ett nytt område i vårt hem, nämligen köket. Det har varit en domän som jag mest har besökt för att känna dofterna av Leenas fantastiska rätter och för att diska förståss. Sedan Robban introducerade mig till LCHF har jag varit tvungen att skapa mina måltider själv. En belöning fick jag härom dagen när Leena kom hem och tyckte att det luktade gott av nybakat bröd. Hon tyckte faktiskt om brödet också.

Vågen har stadigt visat på ca 0,3 kg minskning varje dag. Leena tittade på mina ben och tyckte att de blivit smala och liknade en 14-årings. Om det var en komplimang eller inte vet jag inte, men själv tycker jag nog att det syns runt midjan också.

Min stora kärlek fyller år

I dag den 11 febr 2011 fyller min kära hustru år. Nu är det bara ett år kvar till hon har gått i mål, som man brukar säga när man har uppnått pensionsåldern. Hon är en fantastisk kvinna som har åstadkommit en hel del och har betytt mycket för många. Speciellt för mig och våra 6 barn och 9 barnbarn (snart 10)

Det är fascinerande att tänka att för 64 år sedan föddes en liten flicka i Finland. Längre fram, samma år, föddes en liten pojke i en liten by i södra Lappland, Sverige. De två träffades 16 år senare i Storfors, Värmland. Kärleken brände till så kraftigt att kärlekselden fortfarande brinner och nu sprakar det inte bara, det är helt övertänt, men ändå kontrollerat. Var det planerat av högre makt? Jag har då aldrig slutat att tacka Gud för att han planerat det så. Till påsken detta år har vi känt varandra i 48 år. Hur kan ni ha hållit ihop så länge? Ja, ska man klä det i religiösa termer så är det ju en Guds nåd och det är det verkligen, utan Gud i vårt förhållande så hade det nog inte varit vad det är. Nu var det inte så att jag frågade Gud om Leena var den rätta för mig. Den frågan fanns inte! Alltså det var så överväldigande känslor och det brann till så skarpt att det blev en eld för livet. Vi har haft olika perioder i livet. Först var det bara hon och jag. Sedan blev det hon och jag och barnen. Nu är det bara hon och jag igen. Missförstå mig inte! Barn och barnbarn betyder oerhört mycket för mig, men på daglig basis är det bara Leena och jag. Härligt tycker jag!

Ett nytt försök

För en ganska lång tid sedan började jag att skriva på en blogg. Då hade jag en egen domän och den var placerad på ett webbhotell. Nu när pensionen närmar sig, 2 år och 8 mån. kvar, har jag förstått att det gäller att minimera alla utgifter, om man ska kunna leva på det man får då (fick röda kuvertet häromdagen, ingen glad läsning). Därför har jag valt att redan nu skrota domän och webbhotell för att lita mig till ett gratisalternativ, blogspot.com. Vi får väl se hur det kommer att gå. I början kommer det att bli ganska mycket exprimenterande med mallar och layouter, som ni vet är jag ju väldigt ombytlig av mig. Jag gör det här mest för mig själv, men också istället för att skriva dagbok, vilket jag har misslyckats med trots många försök. De mest personliga sakerna kan man ju förståss inte skriva om på ett sån´t här forum, men lite av tankar och funderingar kommer det nog att bli.

Rubrikbilden har Robert skapat och rubriktexten har Emanuel designat.