Mor Viola lämnar oss för en bättre värld

Roland fortsätter sin berättelse.

Innan Ernst blev pensionär var han och Viola föreståndarpar i Söderfors (Uppland) och i Nästansjö (Vilhelmina). Sedan flyttade de till Umeå och ett hus på Ön, som låg vid Umeälven. Det var vackert där och fridfullt och Viola stortrivdes.
Innan julhelgen åkte de till södra Sverige för att hälsa på mina syskon. När de var i Stockholm blev Viola väldigt sjuk och åkte då till Danderyds sjukhus. Efter en undersökning bestämdes att hon skulle åka hem till Umeå lasarett. Den eftermiddagen hon och Ernst kom med flyget, var jag ute på Alvik tillsammans med en av mina systrar för att möta dem. Vi såg då ambulansen som stod där och väntade på att få köra vår Älskade mamma till lasarettet.
Så jobbigt det kändes!!
På kvällen när jag besökte mamma kom en läkare fram till mig och när han hörde att jag var Violas son, började han förklara hur det var. Han antog att jag redan förstod att hon var väldigt sjuk. Hennes organ var fyllda med cancer och att det var för

sent att göra någon operation. Varje dag som gick blev mamma bara svagare och svagare och det var mycket svårt att höra vad hon sa.
En dag fick hon besök av en god vän. Han hette Elon Lindehall. Innan han gick frågade han mamma om hon ville att de skulle göra som de alltid gjort. De brukade tacka Gud tillsammans. Mamma nickade och helt plötsligt blev hennes röst så klar och stark. Hon prisade Gud och talade i tungor och Lindehall blev salig. För oss som var där blev det en otrolig upplevelse. Hennes kropp var slut, men Anden var frisk och stark!!
Viola fick strax efter denna stund hembud.
Vi tackar Gud för denna underbara mamma.
Hon blev 60 år (strax före hon skulle fylla 61 år)

Viola Eriksson (född Johansson) 1911 - 1972

Ernst och piprökaren

Åren gick och en dag blev Ernst mycket sjuk. Han hade cancer i magen och var tvungen att genomgå en lång operation. På lasarettet fick Ernst en sänggranne från Skansholm. Han hette Johan och var en gammal butter gubbe. Sedan de pratat en stund med varandra, tog Johan fram pipan, stoppade den med tobak och sa irriterat och halvhögt att någon ur personalen hade lovat att köra honom till rökrummet. Eftersom ingen kommit sa Ernst att han kunde hjälpa honom. Johan blev tveksam, för han visste ju vem Ernst var och vad han gjorde, men Ernst förklarade då att han hade varit rökare en gång i tiden, så han visste hur det kändes när röksuget kom. Det blev några turer fram och åter till rökrummet med Pingstpastorn vid rodret och piprökaren i sängen.
Ett annat tillfälle på lasarettet hade Ernst en sänggranne från en fjällby. Ernst tyckte att det var jobbigt att vara hemifrån just då, för det var jul. Efter allt detta förstod Ernst varför han skulle vara där just då. På juldagsmorgonen vid 04 -tiden hade Ernst och den här mannen fått bedja frälsningsbönen tillsammans. Mannen blev frälst!
När Ernst kommit hem och berättat detta blev det tacksägelsemöte i hemmet.

Rödåsel nästa

Gruppfoto från Pingskapellet i Rödåsel

Så en dag träffade Ernst en äldstebroder från Rödåsels pingstförsamling, som frågade om han och Viola kunde tänka sig att komma till Rödåsel som pastorspar. Efter en prövotid i bön svarade de ja på den förfrågan. När allt var klart och vi skulle flytta kom äldstebrodern Olsson och hämtade oss med sin blanka fina Chevrolet -54 årsmodell och körde till Rödåsel. Familjen Eriksson hade aldrig tidigare åkt i en så fin bil.
Än en gång ny plats och nya människor. Maj och Karin hade flyttat hemifrån. Tiden gick och vi lärde känna grannarna och församlingsmedlemmar.  En vecka skulle evangelist David Fahlstedt komma och ha möten. En dag träffade Ernst grannen Signar, som var egenföretagare med mycket pondus. Efter att ha pratat en stund hälsade Ernst Signar välkommen till möte och talade om att predikanten som var där även sjöng och spelade dragspel. Signar sa då att till Pingstkyrkan skulle han aldrig mer gå. Ernst ville veta orsaken till ett så klart svar. Signar förklarade då att när han hade varit på ett pingstmöte i sin ungdom, hade en del personer slitit i honom för att få honom till första bänken, som också var botbänken. Ernst lovade att se till att ingen pratade med honom om han kom på möte. Ernst fortsatte och bedyrade att han personligen skulle bära bort personen om den inte lydde. De skildes med ett handslag. Samma kväll på mötet satt Signar på sista bänken i lokalen. När mötet närmade sig slutet, reste sig Fahlstedt och Ernst såg att han gick i riktning mot Signar. Ernst skyndade efter, tog Fahlstedts arm och sa att mannen som satt där skulle han inte prata med. En förnärmad Fahlstedt sa att det var ju om frälsningen han skulle prata. Så gjorde de alltid förr efter möten. Ernst fortsatte och sade att om inte Fahlstedt lydde skulle han bli tvungen att bära bort honom. Han sa också att han skulle komma med en förklaring till sitt handlande senare. Vid fikabordet senare på kvällen förklarade Ernst allt om mötet med Signar på vägen, och om löftet han gett och avslutade Ernst: " Ett löfte är ett löfte!" varpå samtalet avslutades med ett gott skratt.
Den händelsen gick som ett rykte på byn. Tänk att det kommit en pingstpredikant till byn som hotade med att bära ut folk om de inte gjorde som han sa. Och dessutom hade han bara en riktig hand. Detta innebar många och trevliga samtal på posten och affären. Ernst blev snart en av gubbarna på byn.

Ernst och Violas saktmod prövas

Saktmodig = fridsam, foglig, tålig, fördragsam, blid, foglig, beskedlig, lugn, fredlig, ödmjuk, from

En dag kom det ett brev från styrelsen i Malgomaj Fria Församling, de ville att Ernst och Viola skulle bli deras pastorspar. Efter att ha prövat frågan inför Gud, upplevde de att det var Hans vilja, så svaret blev ja. Nu skulle de återigen bli föreståndarpar i den församling de varit med och byggt. Ernst sade upp sin tjänst som kolposör och flyttade "hem" till Lövnäs.. Församlingen hade sitt "högsäte" i Rönnäs och dit blev Ernst kallad en dag. Så fort han kommit in i lokalen, där styrelsen satt, kände han att nåt var fel. De satt med nedböjda huvuden, det enda som fattades var slokhattar. En av dem började försiktigt att få igång ett samtal. Det var så att en av äldstebröderna arbetade som snickare på södra Sverige. Där hade han besökt en Pingstkyrka. Pastorn i den kyrkan hade sagt upp sin tjänst och utan att prata med styrelsen i Malgomaj hade äldstebrodern frågat om han var villig att komma som föreståndare, vilket han var. Denna aädstebroder var en mycket viljestark och pratsam person. Detta blev jobbigt för en del i styrelsen, för vem hade rätt? och vem hade fel? I den stunden upplevde Ernst ett tilltal från Gud och det var att: "han skulle vara stilla och att Gud skulle strida för honom". Ernst litade till 100% på Gud. Ernst och Viola meddelade att de inte skulle bli pastorspar, för någon internstrid ville de inte vara med om. Ernst och Viola förlorade aldrig glädjen i Gud, vilket har fascinerat mig många gånger.
Nu var Ernst utan jobb, utan inkomst och familjen var stor, trots att de två äldsta flyttat, men en sak visste han: "Gud överger ingen!!"
En dag såg Ernst en annons i tidningen, där de sökte en försäljare och det gällde kläder. Ernst sökte och fick jobbet och en dag kom en stor tung väska från Borås. Det blev en mycket annorlunda tid och eftersom det var vinter, så var det sparken som gällde, när han åkte till de olika gårdarna runt Lövnäs.

Åter igen Malgomaj

Fam Eriksson ca 1952

Trots allt och alla moderniteter så trivdes aldrig Viola i Piteå. Längtan blev för stark, så Viola och Ernst bestämde sig för att återvända till Malgomaj och denna gång skulle de flytta till Lövnäs. De skulle bo på övervåningen hos Bror Persson. En lägenhet med stort kök, två små sovalkover med snedtak, vedspis, inget rinnande vatten, inget badrum och nu var det utedass igen.

Ernst skulle fortsätta arbetet i Norrbotten och
han skulle bli borta en månad och hemma en vecka. En av de stora genombrotten var när Ernst köpte en motorcykel, Rex 200 cc, på Dahlbergs affär i Skansholm. Nu skulle han slippa cykla eller passa bussen i sitt arbete. Han åkte också på sin Rex mello Lövnäs och Norrbotten och det var en sträcka på omkring 40 mil, enkel väg. Resorna kunde ta mellan 10-15 timmar, beroende på väglag. En av de gånger Ernst var hemma bad jag att få provköra Rexen. Bara runt på gården och det fick jag. Efter en stund kom min äldsta syster, som var hemma vid det tillfället och hälsade på. När hon såg vad jag gjorde ville hon också köra, vilket jag nekade henne. Jag talade om för henne att det kunde hon inte, men hon bedyrade att om jag, som var lillebror, kunde då kunde hon också och så blev det. Jag ville ändå upplysa henne att det enda som gällde var ettans växel. Än en gång talade hon om för mig att allt det där visste hon och hon behövde ingen hjälp. Motorn vrålade och med en väldig fart åkte den med syrran mot Bror Perssons ladugårdsvägg. Nu låg syrran blåslagen, och Rexen med ett snett framparti, på marken. Den fina Rexen var inte längre så fin. Ernst kom ut och det första han gjorde var att kolla upp syrran, som i sin tur var väldigt ledsen och orolig för motorcykeln. Alla var tacksamma över att inte syrran skadat sig förutom några sår. Motorcykeln skulle Ernst ta till Gustav, som var känd som byns allt i allo. Någon försäkring fanns ju inte som gällde för körning mot ladugårdsvägg eller för körkortslösa damer. Efter några dagar hemma var det dags för Ernst att åka iväg till Norrbotten. Med packade väskor och nylagad motorcykel vinkade han farväl. Han ville aldrig prata om denna MC-körning.

Fam Eriksson flyttar till Piteå

Farmor Viola med ett barnbarn

Efter ett lite längre uppehåll fortsätter nu Rolands berättelse.

Åren gick och nu var vi nio stycken barn i familjen mellan ett till sjutton år.
En dag kom ett brev som förändrade allt. Brevet kom från Piteå och det var en kallelse till Piteå och ett arbete som kolpotör, vilket innebar att Ernst skulle besöka olika platser och sälja Pingtsrörelsens böcker och tidningar och bjuda in folk till möten och även predika.
Ernst och Viola upplevde att de skulle svara ja på kallelsen och så kom flyttdagen. Ernst hade beställt Holmgrens Taxi, som även kallades "Volvosuggan" och i den åkte vi hela familjen. Till bilen var en öppen släpvagn kopplad, som täcktes med en presenning. I släpvagnen rymdes hela vårt hems saker. Så kom vi till Piteå och vår nya adress blev Persgatan 2. Vi kom in i en modern 2-rums lägenhet. Det var så fint och modernt med elspis, kylskåp, toalett och
badrum. I källaren fanns en tvättstuga. Viola som alltid tvättade kläderna vid Malgomajsjön.
Det blev dags att börja skolan, vilket var väldigt jobbigt. Vi som gått i Skansholms skola med omkring 50 elever och på den här skolgården stod flera hundra.
Så skulle vi hälsas välkomna till församlingen och det var också jobbigt för vi var tvungna att sitta på första bänken.

Farfar Ernst med ett barnbarn

Så kom dagen då Ernst packade bokväskorna för att åka till Pajala. Det var nog bara Gud som förstod vilket slit det var för Ernst med de tunga bokväskorna, men Ernst klagade aldrig. Det enda färdmedlet han ägde var en rostig herrcykel.
Det var mycket nytt och spännande i Piteå. Skillnaden mellan en by och en stad var stor. Jag tyckte om att se de stora lastfartygen, som låg nere vid hamnen. Bl.a ett av dem hette Frida och det skulle frakta virke till Brasilien. Jag stod och drömde om att få följa med på en lång resa, när en av besättningsmännen kom gående och han var svart. Jag rusade hem och hämtade mina två yngre systrar för att tillsammans med dem återvända till hamnen. Jag ville att de skulle få se något så ovanligt som en färgad människa. Vi stod och stirrade på honom så länge vi kunde.
Ernst kom hem från jobbet två eller fyra gånger i månaden. En av de gångerna sade han vi skulle gå till ett ställe som hette Cecil. Det var ett café. På caféet beställde Ernst och Viola varsin kaffekopp och en bulle, vi barn fick varm choklad med vispgrädde och var sin godbit. Vilken fest!!! En av mina önskningar hade gått i uppfyllelse. Vi hade fikat på ett riktigt café! Vi hade bott två år i Piteå och mycket hade hänt.

Mirakel i Lövberg

Ernst & Viola med ett av de många barnbarnen

Rolands berättelse fortsätter.

Det kom folk från bygden till de "stormöten" som ordnades och många blev frälsta.
En förmiddag kom en man springande och ropade på Pingst-Eriksson och sa att han var tvungen att komma på en gång. Ernst och mannen sprang uppför kullen och vidare mot byn, där Ernst såg en kvinna som låg på marken och hon var blodig. En glasburk i konserveringsapparaten hade exploderat och en glasbit hade skurit henne i halsen. Vad skulle Ernst göra? Mannen, som inte var hennes make, ville springa och hämta en lappgubbe som kunde "ste blon". Ernst förbjöd honom att hämta någon, samidigt som en röst inom honom anklagade honom för att vara ansvarslös. Den här kvinnan hade 5 barn och de kunde bli moderlösa. I samma stund hörde Ernst en starkare röst, som talade om att det inte var Ernst som hade ansvaret för kvinnan utan det var Gud. Fylld av denna visshet sträckte Ernst ut handen mot kvinnan och befallde blodflödet att upphöra i Jesu namn!
Allt blev stilla och det slutade blöda på en enda gång. Vilket under! Efter en stund orkade kvinnan sitta upp och hon var också med på kvällsmötet.  Kvinnan som hette Valdy hade blivit frälst på fredag och dagen efter fick hon uppleva detta under.
Den kvällen blev det ett riktigt tacksägelse och jubelmöte!!

Roland berättar om stormöten

Roland

Det skulle bli tältmötesveckor på olika platser. De pågick under 7 veckor. Första mötet var i Laxbäcken och sista i Lövberg. Mellan dessa byar var det ca 10 mil. Höjdpunkten för mig, som var omkring 9 år, var när tältet lastades på godsbilen, som gick mellan Vilhelmina och Saxnäs. Jag fick åka med lastbilen, vilket var helt otroligt. Framme i Saxnäs lossades  tältet och mycket annat och bars ner till en brygga vid Kultsjön för att sedan lastas på turbåten som gick mellan Saxnäs och Klimpfjäll. När allt var lastat och klart lade skepparen Folke in en stor snus och sa: ”Jaa, nu kan vi vell börj o faara!”

Den 3-4 timmar långa resan började och det var så vackert med de snöklädda fjällen och höga bergen. Volymen bland fjällgubbarna blev högre och högre på grund av den öl och sprit de hämtat vid godsbilen. Historier berättades och skratten ekade över Kultsjön. Den tillresande predikanten från Småland, som också fanns ombord kunde inte förstå vad de skrattade åt. Historierna var varken roliga eller rumsrena, Ernst fann ingen orsak att försöka förklara.

"Ascha!!" brukade mor Viola säga när far Ernst ville vänslas

I Stornäs lossades den första lasten och när vi åkte därifrån undrade Folke om någon ville ha kaffe. När svaret blev ja tog han fram kaffeburken som tyvärr var tom. Då hördes Folkes mullrande stämma:  ”Je fo vell mudder på sumpen”. Han tog sen en kopp, kanske inte direkt nydiskad, öste ur Kultsjöns klara vatten, fyllde kaffepannan och stoppade sen ner ett finger i pannan och rörde om. Sen ställde han kaffepannan på det heta grenröret vid motorn. Gissa om det smakade kaffe? Gubbarna, som hade starkare drycker i botten, tyckte att det var bra. Sedan var det någon som tog fram renkött och morakniven. Då viskade smålänninge n till Ernst och undrade om han skulle våga be om en smakbit av lappköttet. Ernst avrådde honom på det bestämdaste och förklarade för honom att det var ingen som åt lappkött, men om han frågade efter renkött skulle han säkert få smaka.

Äntligen framme i Lövberg, där fanns ingen brygga, utan det var till att vada i det kalla vattnet när lasten skulle lossas, dä5ribland läskedrycksbackar. En av de få gånger vi barn fick dricka läsk var vis stormöten, som tältmötena kallades. Vid ett tillfälle under en stormötesvecka såg Viola en liten ledsen pojke utanför kapellet. Viola ville veta orsaken, varpå pojken svarade att det inte var ”nå bra” möten. Viola ville veta mera och fic till svar: Jeg ha baare dröcke sju drecka!” Ja, så kan det kännas för en liten pojke, trots att det var stormöte.

Ernst har starka vapen forts.

Pappa Ernst

ERNST HAR STARKA VAPEN forts.

(Avslutningen av berättelsen om "Pistolmannen" föll bort, så här kommer den)

Efter allt detta med den pistolbeväpnade mannen var det dags för Ernst att få åka hem. De andra skulle till Umeå och Umedalens sjukhus.

Ernst hann bara vara hemma en kort stund innan polisbilen på nytt kom in på gården och nu skulle Ernst vara tvungen att åka med till Umeå. Pistolmannen var vild och höll på att sparka sönder bilen. Enda sättet att få mannen lugn var att Ernst åkte med och så fort han kom in i bilen tog han kommando och befallde mannen att vara lugn. Med Ernst vid sin sida höll sig mannen lugn. Det blev en lång resa och Viola blev återigen ensam med alla barnen. Det dröjde många timmar innan Ernst var hemma igen. Han var trött och sliten, men vid gott mod. Han hade än en gång upplevt det enda som fungerade, Namnet Jesus.

Ernst har starka vapen

Familjen anno 1952

Rolands berättelse fortsätter

FAMILJEN VÄXER

I vår familj ökade barnaskaran, vilket innebar att Viola ofta stannade hemma medan pappa Ernst åkte iväg till möten. Det vanligaste sättet att ta sig fram var att cykla, men vintertid var det svårare, för då var det skidor och spark som gällde, om inte snön hade vräkt ner för då var det bara att gå. Ernst kunde bli borta många timmar för ett kvällsmöte. 

Lönen var väldigt låg. Lönen var det som blev kvar sedan alla månadskostnaderna för de nybyggda kapellen var betalda. En månad blev lönen 15 öre. 

ERNSTS STARKA VAPEN

I väckelsetider kan ovanliga saker hända. På ett möte någon mil från vårt hem blev en familj frälst. Efter några veckor detta hänt kom en polisbil in på vår gård. En förvånad Ernst öppnade för de två poliserna som uppmanade Ernst att genast följa med. Så fort de satte sig i bilen förklarade poliserna att mannen i den nyfrälsta familjen fått totalkaos i huvudet. De tyckte att Ernst hade en del i det som hänt och de tyckte att det var på sin plats att Ernst tog hand om röran han ställt till med. Mannen hade laddat sin pistol för att döda hela sin familj. Frun och barnen hade hunnit sticka iväg och därefter hade mannen förskansat sig i ladugården. Väl framme sa poliserna att Ernst skulle gömma sig bakom polisbilen och de skulle hoppa ner i krondiket. Ernst godtog inte förslaget utan sa att poliserna kunde hålla sig bakom polisbilen medan han gick in i ladugården. Poliserna insåg nog i den stunden att det inte var bara en person som hade fel i huvudet. De gav Ernst order om att stanna, för utan vapen kunde han bara inte gå in och möta en man med laddad pistol. Ernst upplyste poliserna om att han hade en uppdragsgivare, som hade mycket starkare vapen än en pistol. Så fort han öppnade ladugårdsdörren riktade mannen pistolen mot Ernst, som bara räckte ut handen mot mannen och befallde i Jesu namn den ande som plågade mannen att lämna honom. Mannen ramlade bakåt och tappade pistolen. Ernst plockade snabbt upp pistolen och stoppade den i kavajfickan. Mannen fick order från Ernst att resa sig upp och sida vid sida gick de ut till de skärrade poliserna som tittade fram bakom polisbilen. De satte handbojor på mannen och kroppsvisiterade honom. När detta var gjort tog Ernst fram pistolen och lämnade den till poliserna.

Ernst Och Viola blir äkta makar

Viola i mitten med den ljusa klänningen

Rolands berättelse fortsätter.
Bibelskolan hade börjat och där såg Ernst en söt flicka som var från Mehedeby i Uppland. Hon hette Viola.
Efter avslutningen åkte Viola Till Malgomaj för att börja som evangelist. Vintertid var det skidor som var fortskaffningsmedlet när hon skulle besöka olika byar.
Ernst åkte till Norrbotten och Porsi-Vuollerim. Där var han med om en tid av väckelse. Folk blev frälsta och förvandlade. Bl.a fick han döpa Jokkmokks-Jocke i Luleälvens kalla vatten.

Brudparet Ernst och Viola

Tiden gick, men Viola och Ernst höll kontakten med varandra. De beslöt att gifta sig och bosätta sig i Skansholm där de blev pastorspar i Malgomaj Fria Församling. Bland det första Ernst gjorde var att besöka ordföranden i styrelsen för Skansholms föreningshus. Han ville hyra lokalen för möten. Dahlberg, som ordföranden hette, svarade på edgång att till pingstvännerna hyrde dom inte ut och det stod skrivet i stadgarna. Andra som ville fick hyra. Ernst tyckte det lät intressant och ville prata lite längre med Dahlberg. Efter kaffe och samtal upplyste Dahlberg att styrelsen skulle träffas veckan därpå och då skulle ärendet tas upp. Styrelsen blev oeniga och Dahlberg hade sagt att om inte Pingst-Eriksson fick ha möten i föreningshuset så skulle han avgå med omedelbar verkan. Beslutet ändrades och beskedet till en glad Ernst blev att de fick ha så många möten de ville i Skansholms föreningshus.

Fortsättning följer

Från Dalarna till Stockholm

Ernst med sin kära Bibel

Rolands berättelse om våra föräldrar fortsätter.
(Read in English below)

Efter det att Ernst kommit hem från lasarettet fick han beskedet att nån ersättning för den skadade handen kunde han inte få. Han hade bytt arbetspass med en arbetskamrat så Ernst skulle ha varit ledig den dagen olyckan skedde.
Efter månader som konvalescent Fick han ett nytt besked och denna gång fick han veta att han blivit av med jobbet pga den skada han hade. Ernst reste då till Stockholm där han blev målarlärling (nu förstår jag varför pappa ibland jobbade extra med att måla hus. Olles kommentar). En dag när han satt på en planka och målade på ett hus, kom en kontrollant förbi. När han såg Ernsts skadade hand ropade han på Ernst och där fick han veta att tiden som målarlärling var över pga handen. Han stod där på en gata i Stockholm, relativt nyfrälst, en svårt skadad hand, hårlös och inget arbete.
Vad skulle han göra?
Helt plötsligt kom han att tänka på något han bara hört talas om, Bibelskola! För att veta mer sökte han sig till Pingstkyrkan och där fick han svar på frågorna om skolan. Men han fick också veta att den kostade pengar. Då kom sången på nytt "Lita på din Gud..." Svaret kom fortare än han tänkt sig. Gud var nära.
Ernst började bibelskolan!!
Fortsättning följer

English
Roland's tale of our parents continues.
From Dalarna to Stockholm

After Ernst came home from the hospital, he was told that any compensation for the injured hand, he could not get. He had switched shifts with a colleague so Ernst would have been on leave the day the accident occurred.

After months of convalescence he received a new notice and this time he learned that he lost the job because of the injury he had. Ernst then traveled to Stockholm where he became a painter's apprentice (now I understand why my father sometimes worked extra to paint houses. Grandpas comment). One day as he sat on a wooden board and painted on a house, an inspector came by. When he saw Ernst's injured hand he shouted at Ernst to come down and now he learned that time painting apprenticeship was over due to hand. He stood on a street in Stockholm, relatively new believer, a badly injured hand, hairless and no work.

What would he do?

Suddenly, he came to think of something he just heard about, Bible School! To know more, he applied to the Pentecostal church where he received answers to questions about the school. But he was also told that it cost money. Then came the singing again, "Trust your God ..." The answer came sooner than he expected. God was near.

Ernst began Bible school !!

To be continued!

Ernst Albert Eriksson född 26 jan 1900 i Mockfjärd

Ernst i mor Hilmas famn

Rolands berättelse      

Ernsts föräldrar drev ett bageri och där fick han, vid tidig ålder,  lära sig att arbeta.

Som tonåring lämnade han hemmet och började försörja sig på egen hand. Han fick jobb , som bromsare, vid SJ och nu började ett helt annorlunda liv. Det blev många nätter på SJs övernattningsrum, där det dracks en hel del öl och sprit. Ernst levde ett tufft och hårt liv, men efter några år kom han fram till att detta inte kunde vara meningen med hans liv.

Vid 32 års ålder kom han till ett samhälle i Dalarna där han skulle övernatta. På kvällen gick Ernst ut och såg då ett kapell, som han besökte. Där pågick ett möte och i avslutningen av mötet sjöngs sången "Lita på din Gud, Han är nära...". Ernst fattade då sitt livs viktigaste beslut. Han blev frälst.

Ernsts vänsterhand inringad

Dagen därpå stod han på perrongen i sitt arbete och sjöng sången han hört kvällen innan "Lita på din Gud.." Han gjorde klartecken till lokföraren och då hände det!! Ernst halkade och föll ner mot spåret. Han hann ta emot sig med vänster hand samtidigt som tåget rullade. Tåget stoppades och man fick upp Ernst från rälsen. Blodet forsade och man lindade om hans svårt sargade hand. Sedan bar det av med ilfart till Västerås lasarett. Där kunde man bara konstatera att handen var svårt skadad. Det enda som fanns kvar var tummen och halva pekfingret. Men det var inte allt som drabbade den stackars Ernst. En av nätterna på lasarettet vaknade han och upptäckte att håret hade lossnat och låg bredvid på kudden. Han hade fått ansiktsros! Att vara så ung och hårlös på den tiden var ingen höjdare.


Fortsättning följer.

                                                                                                                           

Pappa Ernst och Mamma Viola. Berättelser från 1940 - 1960

Min käre bror Roland har skrivit ner några berättelser ur våra föräldrars liv och de handlar om hur det kunde vara i mor
Violas och far Ernsts liv bl.a under väckelsetider i Malgomaj - Kultsjödalen.
För mig känns det oerhört värdefullt att få ta del av denna dokumentation. Jag har ofta pratat med mina syskon om att skriva ner något om mamma och pappas historia. Men som pappa sa om mig: "Du är en sagnviniker. Väldigt bra på att starta, men dålig på att avsluta." Så jag har bara kommit till startlinjen, men Roland har författat en del historier som hans fru Gittan har, för hand, skrivit ner i en anteckningsbok, med bilder och allt. Hon har för hand skrivit 13 böcker. Vilket jobb!
Tack Roland, tack Gittan för allt detta.
Min förhoppning att jag inte bara ska börja utan också slutföra detta projekt, alltså att göra historien tillgänglig för en bredare publik och speciellt för min familj.
Så, håll ögonen öppna för kommande bloggposter.

Anslut gärna till denna webplats. (se uppe i högra hörnet)

At my kitchen table

It was a long time since I wrote something on this blog. Last time I wrote was from a trip to Tajikistan, which made a strong impression on me. We met many people who had it tough to obtain the necessities of life. The thoughts began to come about how to help people who will freeze in winter and do not have enough food to feed themselves every day. A good way to help people is to get involved in the social work our church conducts, so I do. But I think: Aunt Olga in Tajikistan, who I met and saw the misery she lived in, who helps her unless I do it? Do I, as fellow human, have a responsibility to do something for them I see and not reached by any organization's help? My thought is that I have a responsibility to these people. Can you get in a little extra to go beyond the commitment of the Church, help "Auntie Olga" and also finance the extra you want in retirement? I´m praying to God for aunt Olga and I can pray that somebody will meet her need. Is not that an easy way to escape from the responsibility. I think it is wrong to pray that God shall provide for poor people but don´t lift a finger to do something myself. ”But I give to Red Cross, UNHCR, Save the Children, to church program for the poor and so on” you might say. Thats good! Go on with that, these organisations do a great job and are in need of support. But will that help aunt Olga?  Maybe aunt Olga is my responsibility because I met her, I saw her need and I have the capacity to help her. Do you understand what I´m saying? 

This is some thoughts at my kitchen table early in the morning.